Jag mins den där längtan när vi först fick ett plus, efter att ha försökt i tre månader. Längtan efter att få ett barn, att få bli en familj hade jag haft länge. När vi först fick ett plus på Stickan 2011, trodde vi nog inte att det var sant. Även om vi hade försökt. Men ett starkt plus var det…äntligen! Och de följande veckorna var magiska, sen kom illamåendet och kaskadkräkningarna. Jag förstod nog inte själv hur illa det var egentligen, men innerst inne om jag såg bortom den blå hinken som fick följa mig vart jag än befann mig i hemmet så var jag ändå så lycklig. Och när vi kände att vi kunde börja berätta för alla runt omkring att vi väntade barn var ju så härligt. Vi hade en ”normal” graviditet även om jag antagligen hade hyperemesis och svår foglossning. Jag kommer ihåg längtan efter att få gå på ultraljudet i v 18-20, och jag minns tårarna av glädje när vi fick se vårt lilla lilla hjärta picka där i magen. En pigg liten filur som hade lite gympa. Det är egentligen helt galet vilka starka känslor man kan ha för ett sådant litet liv som man aldrig träffat tidigare. Vi tog inte reda på kön, det spelade ingen roll. 

Sisådär 8,5 månad efter plusset (typ) så var det dags för förlossning…och hjälp! Det var verkligen inget man kunde förbereda sig för..tack och lov för det…sååå ont! Och jag trodde på fullaste allvar att jag nog inte var byggd att föda barn, jag trodde att jag skulle dö. Men så kom vår lilla lilla bebis, med massa blondt hår. Inte ett skrik hördes, men det var inget vi oroade oss över. Vi såg ju att bebisen mådde bra. Och så fick vi reda på att det var en liten tjej. Lille cashewnöten i magen var ju inte en liten han….det var ju vår alldeles egna lilla Sirismula. Så ljuvligt söt och fin att hjärtat höll på att brista. Att få ha henne i mina armar gjorde all smärta helt obetydlig. Det var ju såååå värt dem där timmarna med krystvärkar. Och allt därinnan. 

När vi i somras fick ett plus igen, ja då var det kanske lite mindre planerat. Vi hade tänkt vänta till efter bröllopsresan, just för att jag troligtvis skulle må lika dåligt även vid denna graviditet. Men det kändes så otroligt underbart att få det där plusset, sisådär 2 månader innan vi tänkt börja försöka. Att slippa bli besviken månad på månad var underbart. Och visst…jag kanske inte var den roligaste människan på bröllopsresan, men vi hade en härlig familjesemester i alla fall. Nu när jag tänker tillbaka var det ju så längesen vi fick det där andra plusset, samtidigt har veckorna gått galet fort. Denna graviditet längtade jag också efter att få berätta för alla nära och kära, men mest av allt längtade jag efter att få berätta för Siri, att hon äntligen skulle få bli storasyster. Och hon blev sååå glad! Och vi kan ju säga att vi berättade lite tidigt för henne, väntan och längtan har varit lång för henne. Nästan längre än för oss andra. När väl Siri visste så dröjde det inte så länge innan våra båda familjer visste. Haha hon ville så gärna berätta. 

På vårt första ultraljud fick vi se en klar bild på en pigg liten krabat som var en riktig linslus. Och vi fick även reda på att det nästan helt säkert var en liten kille. Tårarna som redan börjat trilla när vi sett det lilla hjärtat slå, blev fler. Vad underbart med en lillebror. På vårt RUL fick vi vad vi tyckte en väldigt klar blid på att det var en lillebror, men än kan man ju faktiskt inte vara helt säker. Siri var med på det ultraljudet och fick då för första gången se lillebror. Kort därefter kände hon de första sparkarna utanpå magen. 

Nu när det är så nära kan jag inte annat än att längta halvt ihjäl mig efter den lilla bebisen i mage , lillen som är vild som få och känns som minst tre starka bebisar. Vem är du lille vän? Vem är du lik? Är du lik storasyster eller kanske någon av oss, eller är du inte lik oss alls? Har du blondt hår precis som Smulan? 

Jag ser fram emot ännu en förlossning med skräckblandad förtjusning. Nu har jag vetskapen med mig att då jag tror jag ska dö och vill ge upp, ja då är det inte långt kvar tills jag får upp dig på bröstet. Och den känslan är det inget som slår. När all smärta försvinner när utmattningen är helt som bortblåst och kroppen spritter av kärlek och energi och jag har dig i mina armar, det ögonblicket längtar jag efter. 

När vi var på Förlossnings föreläsningen sa dem att det är viktigt med målbilder. Min första är ju att få upp lilla bebisen på bröstet och se vem den lille gymnasten som huserat i min mage är. Min andra starka målbild är första mötet mellan våra två barn, storasyster och lillebror. Att få se Siri hålla ”sin bebis” för första gången längtar jag så mycket efter att jag blir helt tårögd av blotta tanken. 

Det är nära nu. Längtan är enorm. 

Ja idag kan det kanske varit det sista besöket hos min underbara BM i alla fall innan bebis kommer. Fast jag misstänker att besöket som är planerat till 23/3 kommer att bli av också. 

Jag hämtade Siri på dagis lite i 14, och så åkte vi direkt till Mahin. Är så glad att vi fick just henne även denna graviditet. 

Hur gick dagens besök då? Jo då det gick bra. Hade lite äggvita i urinen, men det är inget ovanligt så här sent i graviditeten och eftersom blodtrycket var 120/75 tyckte hon inte vi behövde oroa oss över den yttepyttelilla mängden. 

Vikten har ökat sen sist och jag har nu totalt gått upp 8 kg sen inskrivning och det är helt ok tycker hon, jag med! Dock känner jag verkligen av att en hel del är vätska nu mot slutet. Fötterna och benen är inte så smidiga längre. 

GBS (streptokock B) bakterier har jag haft hela graviditeten men inte haft några symtom så därför har det inte blivit någon behandling. Men under förlossningen kommer jag att få antibiotika, och sedan kommer bebisen att kollas lite extra. Tydligen är detta väldigt vanligt och många får detta under graviditeten. Jag frågade om detta innebär att vi måste stanna längre på BB men hon trodde inte det skulle behövas, så vi får se hur det blir helt enkelt. Hoppas såklart på att allt går bra och att inte bebis smittas. Vet inte men misstänker att jag hade detta även med Siri. 

Efter BM besöket lekte Siri lite i väntrummet/lekrummet i vanlig ordningen och sen var det dags för att mata änderna. 

  Lite väl närgångna änder för min smak, men Siri gillade det. 

  Veckorna går fortfarande lika fort som tidigare. Kan inte förstå att vi är så nära nu. Krämporna och sammandragningarna är dem samma. Och vilden i magen har inte lugnat ned sig för fem öre. Snarare tvärt om. Däremot har magen sjunkit en hel del, och tyngdkänslan är mer och mer påtaglig. Händer och fötter känns svullna från och till men inga problem att få av sig vigselringen så den har fått sitta kvar. Fötterna och framförallt tårna ser ut som korvar vissa dagar och är lite ömma, men sen dagen efter är dem nästan som vanligt igen. Men kommer säkert samla på mig mycket vätska nu mot slutet. 

Jag känner att kroppen behöver mer och mer vila, vilket inte alltid är så lätt. Det blir mest då Fredrik är hemma vilket innebär att han får göra dubbelt så mycket mot i vanliga fall. 

Städa! Ja det har blivit min fix idé. Jag vill röja och städa överallt, tyvärr finns inte den energin som krävs för att hela tiden orka, men jag tar lite i taget. Denna veckan ska gå åt till att få ordning i tvättstuga och garderober har jag tänkt. 

Däremot tycker jag det är vedervärdigt tråkigt att laga mat. Så att stå vid spisen är mer en plåga just nu. Idag blir det gårdagens kvällsmat till lunch, bara kokat nya potatisar. Köttet är i ugnen och värms upp just nu och såsen ska jag alldeles strax värma upp i en kastrull. Våran micro sa upp sig för några månader sedan, och vi har struntat i att köpa en ny, så vi har liksom vant oss vid att värma upp all mat på gammalt hederligt sätt. 

Idag tvättas allt upp som ska packas med i BB väskan för min del. Lillebrors är redan klar. Ska visa bild någon dag på allt som fick följa med till slut. Fredrik får allt packa sitt själv. Han kommer ju dessutom åka hem till Siri så snart som möjligt efter, men ett ombyte och lite annat är ju inte fel att ha med. 

Siris väska ska också den packas. 

Är jag helt ensam om att tycka det vore skönt att faktiskt gå hela tiden ut? Alltså av graviditeten? Jag vill gärna inte att det blir tidigare än bf. 

Roliga rubriker jag haft det sista känner jag. Vadå idétorka. 

Idag vaknade vi till ett vinterlandskap. Hjälp vad mycket snö det har kommit. Men rent och fint är det ute i alla fall. 

Siri var trött i morse men när hon fått på sig alla ytterkläder och vi kommit ut så fick hon ny energi. Och Medans jag grävde fram bilen under tre decimeter snö klättrade hon i snöbergen och kastade snöbollar. Till dagis kom vi men några minuter sena blev vi. 

Nu ska jag ta tag i disken som blev efter den goda söndagsmiddagen Fredrik fixade igår. Så gott blev det. 

  Mumsigt va, riktig söndagsmiddag!! 
I eftermiddag när jag hämtat Siri så ska vi direkt till BM och lämna blodprover och lyssna på lillebror och se om han har fixerat sig. Magen har sjunkit mycket men fixerat sig tror jag inte han haft tid till den lille vilden. 

Vi hörs.