Jag mins den där längtan när vi först fick ett plus, efter att ha försökt i tre månader. Längtan efter att få ett barn, att få bli en familj hade jag haft länge. När vi först fick ett plus på Stickan 2011, trodde vi nog inte att det var sant. Även om vi hade försökt. Men ett starkt plus var det…äntligen! Och de följande veckorna var magiska, sen kom illamåendet och kaskadkräkningarna. Jag förstod nog inte själv hur illa det var egentligen, men innerst inne om jag såg bortom den blå hinken som fick följa mig vart jag än befann mig i hemmet så var jag ändå så lycklig. Och när vi kände att vi kunde börja berätta för alla runt omkring att vi väntade barn var ju så härligt. Vi hade en ”normal” graviditet även om jag antagligen hade hyperemesis och svår foglossning. Jag kommer ihåg längtan efter att få gå på ultraljudet i v 18-20, och jag minns tårarna av glädje när vi fick se vårt lilla lilla hjärta picka där i magen. En pigg liten filur som hade lite gympa. Det är egentligen helt galet vilka starka känslor man kan ha för ett sådant litet liv som man aldrig träffat tidigare. Vi tog inte reda på kön, det spelade ingen roll.
Sisådär 8,5 månad efter plusset (typ) så var det dags för förlossning…och hjälp! Det var verkligen inget man kunde förbereda sig för..tack och lov för det…sååå ont! Och jag trodde på fullaste allvar att jag nog inte var byggd att föda barn, jag trodde att jag skulle dö. Men så kom vår lilla lilla bebis, med massa blondt hår. Inte ett skrik hördes, men det var inget vi oroade oss över. Vi såg ju att bebisen mådde bra. Och så fick vi reda på att det var en liten tjej. Lille cashewnöten i magen var ju inte en liten han….det var ju vår alldeles egna lilla Sirismula. Så ljuvligt söt och fin att hjärtat höll på att brista. Att få ha henne i mina armar gjorde all smärta helt obetydlig. Det var ju såååå värt dem där timmarna med krystvärkar. Och allt därinnan.
När vi i somras fick ett plus igen, ja då var det kanske lite mindre planerat. Vi hade tänkt vänta till efter bröllopsresan, just för att jag troligtvis skulle må lika dåligt även vid denna graviditet. Men det kändes så otroligt underbart att få det där plusset, sisådär 2 månader innan vi tänkt börja försöka. Att slippa bli besviken månad på månad var underbart. Och visst…jag kanske inte var den roligaste människan på bröllopsresan, men vi hade en härlig familjesemester i alla fall. Nu när jag tänker tillbaka var det ju så längesen vi fick det där andra plusset, samtidigt har veckorna gått galet fort. Denna graviditet längtade jag också efter att få berätta för alla nära och kära, men mest av allt längtade jag efter att få berätta för Siri, att hon äntligen skulle få bli storasyster. Och hon blev sååå glad! Och vi kan ju säga att vi berättade lite tidigt för henne, väntan och längtan har varit lång för henne. Nästan längre än för oss andra. När väl Siri visste så dröjde det inte så länge innan våra båda familjer visste. Haha hon ville så gärna berätta.
På vårt första ultraljud fick vi se en klar bild på en pigg liten krabat som var en riktig linslus. Och vi fick även reda på att det nästan helt säkert var en liten kille. Tårarna som redan börjat trilla när vi sett det lilla hjärtat slå, blev fler. Vad underbart med en lillebror. På vårt RUL fick vi vad vi tyckte en väldigt klar blid på att det var en lillebror, men än kan man ju faktiskt inte vara helt säker. Siri var med på det ultraljudet och fick då för första gången se lillebror. Kort därefter kände hon de första sparkarna utanpå magen.
Nu när det är så nära kan jag inte annat än att längta halvt ihjäl mig efter den lilla bebisen i mage , lillen som är vild som få och känns som minst tre starka bebisar. Vem är du lille vän? Vem är du lik? Är du lik storasyster eller kanske någon av oss, eller är du inte lik oss alls? Har du blondt hår precis som Smulan?
Jag ser fram emot ännu en förlossning med skräckblandad förtjusning. Nu har jag vetskapen med mig att då jag tror jag ska dö och vill ge upp, ja då är det inte långt kvar tills jag får upp dig på bröstet. Och den känslan är det inget som slår. När all smärta försvinner när utmattningen är helt som bortblåst och kroppen spritter av kärlek och energi och jag har dig i mina armar, det ögonblicket längtar jag efter.
När vi var på Förlossnings föreläsningen sa dem att det är viktigt med målbilder. Min första är ju att få upp lilla bebisen på bröstet och se vem den lille gymnasten som huserat i min mage är. Min andra starka målbild är första mötet mellan våra två barn, storasyster och lillebror. Att få se Siri hålla ”sin bebis” för första gången längtar jag så mycket efter att jag blir helt tårögd av blotta tanken.
Det är nära nu. Längtan är enorm.