Ny vecka

Sportlovsveckan är slut och Siri är åter i skolan idag. Jag ska jobba, men då jag är permitterad så blir det lite annorlunda tider. Så idag slutar jag kl 15. Känns helt ok. Stressen över att inte hinna allt som ska göras är dock påtaglig varje dag.

Solen tittar fram lite nu på morgonen och jag hoppa den stannar hela dagen. Den är välbehövlig för oss alla.

Bloggsuget gör sig alltid påmind på våren. Så kanske blir det lite inlägg då och då. Vi får väll se. Vi håller på med lite små projekt här hemma som kanske kan vara roliga att föreviga i bloggen tänker jag.

Nu jobb, sen åter till hemmafixandet. Det vankas även tacos till kvällen. En bra start på veckan helt enkelt.

Update…

Hej på er,

Tänk att ni är några stycken som hittar hit lite då och då. Tusen tack för det. Så fint att se att ni inte gett upp hoppet även om uppdateringarna varit obefintliga.

Men här kommer det äntligen en liten uppdatering. Livet rullar på i rasande takt om jag ska vara helt ärlig. Inte för att vi gör något särskilt utan för att livet går fort helt enkelt.

Vi brukar alltid ha det ganska lugnt och vara hemma för det mesta och i och med covid så har det ju inte blivit så mycket förändringar på den fronten inte. Jag är dock så fruktansvärt less på pandemin! Vem är inte det tänker jag?!

Det är absolut inte resandet, eller semestrandet jag saknar. Nej jag saknar att kunna träffa familjen som vanligt, att barnen kan leka med vänner som vanligt, att kunna handla som vanligt. Utan att hela tiden vara livrädd. Att kunna krama familjen och vänner igen!

För helt ärligt är jag livrädd för denna sjukdom (och ett helt gäng andra sjukdomar med kan jag tillägga!) jag är livrädd för att smitta någon. Självklart är jag rädd för att själv bli smittad också och mardrömmar om att bli inlagd och vara ifrån barnen och Fredrik, att inte kunna andas osv. Ja dem mardrömmarna har jag dragits med ett bra tag nu.

Jag önskar så att jag ska sluta bli arg och besviken på alla som lever på som vanligt. Vad har jag egentligen med det att göra? Dem får väll göra precis som dem vill?! Men jag blir så arg! På alla som åker på skidsemester, som besöker storstäder för att shoppa, som låter sina barn leka på hemma hos andra hela tiden. Som inte begränsar sina liv eller respekterar andras liv över huvud taget. Jag vill sluta att känna ilska och besvikelse mot andra. Det är inte så här jag är i vanliga fall, sån här var jag inte innan denna förbannade pandemi. Jag blir frustrerad för att vi tagit denna pandemi på allvar från dag 1,medans många inte gjort det alls. Jag är så oerhört ledsen för att mina barn inte kan springa fram till sin mormor& morfar för att ge dem en kram. Jag är så ledsen för att Algot som snart fyller 5 behöver tänka på att vara försiktig och inte gå för nära dem då dem är i riskgrupp. Vi saknar att åka hem till farmor och farfar som vi gjort tidigare på en spontan söndagslunch eller bara för en pratstund. Hela förra året ställde vi in alla kalas, Algot fyllde 4, Siri fyllde 8, Jag och Fredrik fyllde båda 35. Vi tänkte firat men vi ställde in! För att vi kände att vi inte hade något annat alternativ. Jag tycker ingen har något alternativ. När ska alla börja ta sitt ansvar? Är det bara vi ?

Jag vet att vi är fler som är extremt försiktiga! Jag vet det, men ibland känns det som att det är så många fler som lever på som vanligt för att ”covid inte är någon Big deal!” Och jag anser att det är dem som lever på som också gjort att vi befinner oss där vi är idag. I en katastrof.

Då både jag och Fredrik har jobb där vi träffar massor med folk på dagarna har vi tidigt tagit beslutet att all lek med kompisar för barnens del endast får ske utomhus. Vi vill inte riskera att smitta någon helt enkelt. Då vi båda kan ha lätt att smittas på våra respektive jobb. Och det gör ont i hjärtat när det ringer kompisar som vill leka och vi hela tiden får säga nej till lek. Självklart har vi lyckats rodda ihop lite utelek nu i höst och vinter, men det är inte riktigt samma sak som att låta barnen leka med sina kompisar inne. Hur har ni andra gjort?

Det är svårt helt enkelt. Vi längtar extra mycket efter våren och sommaren för då kan vi ses mer, även om det även då kommer att vara utomhus som gäller. Vi längtar efter att få krama om våra nära och kära igen! Kunna låta barnen leka med kompisar igen. Kunna få andas ut! Jag längtar så efter att slippa känna pulsen öka av stress så fort det är lite för många människor runtomkring. jag längtar även till vaccineringarna är i sin slutfas. För även om jag känner mig oroad över biverkningar och annat så känner jag samtidigt att vi inte har något annat alternativ. Självklart kommer vi vaccinera oss! Jag kommer göra det för att jag tror det är vår enda chans att bli kvitt den här pandemin.

Avslutningsvis vill jag ända säga att Ja det är en katastrof, men vi är ändå extremt lyckligt lottade över det liv vi lever. Vi lever i ett land som inte är en krigszon. Vi lever i ett land där vi har möjlighet att ge barnen en trygg uppväxt. vi är oändligt lyckligt lottade, jag vet det, och är så tacksam för det.

Kram

Här kommer den årliga summeringen av året vi lämnat bakom oss. Ett år som varit annorlunda, ett år av glädje, sorg, ångest, skratt, kärlek, familjetid och mycket annat. Precis som alla andra år men samtidigt ett år som absolut inte varit som något annat vi tidigare upplevt.

Januari bestod av promenader, hemmamys, livets första disco för Siri. M.m en bra start på året helt enkelt om man räknar bort små förkylningar osv.


Vi fick snö, äntligen. Vi var hela familjen på Disney on ice med Susanne och Wilma. En underbar tillställning. Dessutom blev Siri och Wilma utvalda att åka med i en vagn ut på isen. Höjden av lycka. Vi träffade även på farmor och farfar på en flygande matta…det ni😉Vi firade Rocky som fyllde 13 år, gamle gubbisen.


Sen kom då Mars som började bra. Jag fyllde 35 år. Vi rockade självklart sockorna. Vi fick ta del av en blygsam vårsol. Sen kom dagen som ändrade hela vår familj. Dagen jag fortfarande inte kan prata om utan att bryta samman i gråt. Vi blev tvungna att ta farväl av vår älskade Rocky. Från att ha varit så frisk till att på några timmar bli så dålig. Vi försökte glädjas åt alla hans friska år. Men saknaden och sorgen var och är helt fruktansvärd. i mars blev även Covid känd som en pandemi och ångesten och rädslan över att bli sjuk var hemsk. Permitteringar och mycket ensamt jobb följde. W


April bjöd på några fina stunder. Dock var sorgen över Rockys bortgång hela tiden närvarande och vi hade svårt att njuta av livet. Men Algot fyllde 4 år och vi hade för första gången inget kalas. Jag minns att vi skrev att vi firar när läget lugnar ned sig lite…då visste vi inte hur det skulle eskalera. Men vi firade Algot och kompisen Ture på mössebergs djurpark, vilket var så mysigt.


Maj månad bjöd på fint väder, värme, konfirmation. Min fina vän Elinor blev trebarnsmamma och lilla Hilda gjorde familjen komplett. Vi påbörjade projekt trädgård och kom en bra bit. Magnolian slog ut likaså päronträdet. Trädgården var underbart vacker. Jag mådde mindre bra den här perioden och hade mycket ångest och stress över jobbet. Försökte njuta av lediga dagar så mycket jag bara kunde.


Sommar när den är som bäst. Vi plockade dem första jordgubbarna. Firade smulan som fyllde 8. Dock endast ett litet kalas med farmor&farfar samt mormor och morfar ute i vår trädgård. Vi blev med pool, vår absolut bästa investering för året. Skolavslutning och lite coronasäkra semesterplaner gjordes upp. Målade plank som en galning och grejade ännu mer i trädgården där vi spenderade alla fina dagar.

Så kom Juli, någon veckas semester och fint väder. Fredrik fyllde 35 år och vi firade honom lite här hemma men inget kalas för familjerna. Vi fick experthjälp av min pappa och lillebror och blev med ny trappa vid ingången, ny trapp, trall och bänk till framsidan samt två hål byggdes igen på altanen. Härligt när man kan checka av måsten. Vi besökte biblioteket för sista gången, det visste vi dock inte men i skrivande stund är bibliotek nedstängda pga pandemi. Vi följde med och kollade på Emma och Alexanders båt i Karlsborg och passade även på att besöka fästningen. Små utflykter med avstånd helt enkelt. Jag har under året utvecklat en social fobi och har otroligt svårt att slappna av på ställen som inte är hemma. Jag jobbar mycket med att det inte ska bli värre, men får erkänna att jag sedan i mars undvikit det mesta.


Vi spenderade alla lediga dagar i poolen. Underbar investering för hela familjen. Vi gjorde två dagsutflykter och hade enorm tur att det var minimalt med andra människor. En dagsutflykt till Gränna och Visingsö, en mysig dag som kanske inte var drömmen för trötta Algotben, men vi andra uppskattade dagen. En dag spenderade vi i Varberg och även där var det folktomt, underbart! En extremt tråkig och långsam dag fick jag ett spontant ryck och bokade in oss på yoump i Jönköping. Fantastiskt ställe och även där var vi så gott som ensamma hela vårt pass. Hela familjen hade så kul och svettigt som tusan var det. Vi kan summera Augusti med att vi lyckades ha några dagar utanför tomtgränsen på ett säkert sätt.


September försökte jag hålla igång dagarna och känna glädje i varje dag. Det gick bättre och bättre. Jag är så oerhört tacksam för min familj, genom allt har vi varandra och det är guld värt. Vi träffade fina vänner för en utflykt på Mössebergs djurpark. Vi behövde verkligen inte trängas. Så skönt. Varma dagar fortsatte och vi njöt för fulla muggar.


Oktober månad flöt på och Siri hittade äntligen nya favvisglasögon. Vi började leta i januari…så det säger en del. Hela två par fick det bli denna gång och hon är så nöjd. Algot fick en för honom ny cykel som jag fyndade på återbruket. Han lärde sig cykla 2 hjulning förra året men i år behärskar han det bättre. Siri blev bjuden på barnkalas och vi var i valet och kvalet, men till slut fick hon gå på det. Det vara bara barn från klassen, och det kändes säkert. Siris skrivbord kom på plats och hon älskar det fortfarande att spenderar mycket tid vid det.


Vi blev bjudna på Italiens afton hos mina svärföräldrar, det blev en mysig kväll med dem närmsta. Nissan flyttade in och Siri var överlycklig, detta år är första året även Algot varit intresserad av Nissan. Vi åt god middag ute hos min mamma och pappa. Vi saknar att kunna krama om våra nära och kära. Vi saknar att kunna träffas inomhus, vi saknar mycket men vi är så lyckligt lottade att vi faktiskt haft möjligheten att ses utomhus.


Bästa månaden på hela året. I år blev den annorlunda. Det blev mycket mys hemma i år. Vi firade både juldagarna och nyårsdagarna hemma bara vi 4. Vi har saknar nära och kära! Men då vi vill kunna fira andra år har vi på grund av det rådande läget tagit vårt ansvar och gjort det absolut bästa av situationen. Jag tycker vi har lyckats. Nikodemus flyttade in e det sorgsnaste hörnet i huset, där Rockys mat och vattenskål tidigare stod. Så nu är det lite mer glädje just där.

Om jag ska summera året så ska jag säga att vi haft tur. Vi har inte drabbats av några allvarliga sjukdomar. Och känner med dem som drabbats. Vi har spenderat mest tid på den plats vi trivs bäst och det är här hemma. Vi har varvat ner mycket och försökt leva i nuet. Vi saknar att få krama om våra nära och kära. Att kunna åka någonstans utan att drabbas av panik och ångest saknar jag. Vi saknar Rocky oerhört mycket och känner varje dag att han saknas oss. Vi pratar om honom mycket, gråter ibland och saknar honom ännu mer. Men vi vet att vi går år rätt håll.

Vi hoppas att 2021 kommer bli ett lugnt år utan extrema överraskningar, ett år där vaccin gör det möjligt att få bukt med pandemin. Ett år där vi kan börja leva lite mer igen. Ett år där vi kan kramas igen. Ett år vi inte tar förgivet.

//Angelica

Då är julens dagar officiellt avverkade. Det låter ju lite hårt men så är det. Hur har ni firat i år ?Vi har haft en mysig jul på många sätt. En hel del jobb innan för både mig och Fredrik men nu har vi ändå haft några lediga dagar hela familjen tillsammans. Så välbehövligt.

Vi började prata om julen och eventuellt firande för flera månader sedan. Och kom då fram till att vi skulle fira bara vi fyra. Det beslutet kändes mer och mer rätt i magen när vi närmade oss julen och läget i världen och Sverige är som det är. Men i hjärtat var det en jobbig känsla. Självklart vill vi fira med föräldrar, syskon/respektive och syskonbarn/kusiner. Men det hade inte varit ett försvarbart sätt att fira julen 2020 på.

Smittspridningen skrämmer mig till vansinne, och enda platsen jag känner mig 100% trygg på är här hemma med lilla familjen. Och jag är livrädd för att smitta någon eller att smittas. Av dem anledningarna kändes det som sagt bra att vi valde att fira själva. Julen har varit speciell men så mysig.

På Julaftons morgon kilade Fredrik till jobbet. Jag och barnen tog en liten sovmorgon och strosade sedan runt i pyjamas hela förmiddagen. Siri bestämde att vi skulle äta tomtegröt till lunch så det behövde jag inte förbereda heller. Så lite julgodis fick det bli. Och förberedde faddrarnas små presenter från barnen. Det var så skönt att inte ha någon tid att passa, utan kunna ta det lugnt med gott samvete. När Fredrik kom hem hade klockan hunnit bli närmare 13. Så vi åt tomtegröten direkt och sedan fixade vi iordning oss. Satte oss i bilen och åkte ut till min mamma och pappa, på gårdsplanen önskade vi god jul och lämnade över en blomma. Lite småprat och även lite prat med min Systeryster Susanne som med sin familj firade en liten jul hemma hos mamma och pappa. Det var så mysigt att ses en liten stund ute. Sen styrde vi bilen mot ännu en gårdsplan, denna gången var det min Lillebror, Emma och Eliiah som mötte upp oss ute och vi räckte över små presenter och fick med oss 3 stycken till Algot. In i bilen igen och mot Cornelia där vi lämnade av julklapp och pratade lite snabbt med min syster och hennes fina barn. Det blev dock ingen tur till Isak, så honom vill vi träffa snart så han får sin julklapp han också. )Sen vidare hem där vi förberedde maten och öppnade några julklappar. Och kan ni tänka er?!….tomten knackade på fönstret och lämnade en påse med julklappar på trappen innan han traskade iväg.

Julaftons kväll blev så fin, maten intogs i lugn och ro. Pyjamasen hoppades i strax efter 18. Och barnen lekte med sina julklappar, och vi myste ner oss i soffan alla 4.

Juldagen brukar firas hemma hos mina underbara svärföräldrar, men i år var vi endast i trappuppgången och bytte julklappar. Sen gick vi vidare mot stadsparken där barnen lekte en liten stund. Innan vi åter begav oss hemåt igen till hemmets trygga vrå. Nästa år hopps jag av hela mitt hjärta att vi kommer kunna leva någorlunda normalt igen.

Jag är så oerhört tacksam för min familj! Jag känner mig så lyckligt lottad. Att spendera massa tid hemma med dem är det absolut bästa jag vet!

Jag längtar redan till nästa jul, jag hoppas att vi alla då kan kramas igen. Hjälp vad jag saknar att krama om alla nära och kära. Att träffas hemma hos varandra och kunna slappna av igen. Vi håller tummarna för 2021 helt enkelt.

Hur firade ni julen??

Kram

Höst

Jag har verkligen varit obeskrivligt trött senaste tiden, näst intill förlamande trött skulle jag säga. Men idag började jag med bland annat b12 och hoppas på att det ska hjälpa lite i alla fall.

Tisdagar är en favoritdag för det är min lediga dag mitt i veckan. Jag och Algot lämnade idag av Siri på skolan i vanlig ordning och sen hängde vi på låset till apoteket, men orkade inte vänta så vi köpte allt till lunch på Coop istället. Väl hemma så fick vi ändå lite gjort, vi frös in isglass och gjorde syltkakor till namnsdagsbarnet. Idag är det Siris dag.

Jag har faktiskt känt mig lite piggare idag. Så när jag hämtat Siri i skolan fixade jag iordning lite här hemma. Sen åkte vi fram till stan och Algot blev nyfriserad. Han blir galet stilig varje gång. Och så nöjd blir han.

Nu ikväll efter fotbollsträningen för Algot käkade vi kvällsmat och sen struntade vi i att natta i tid och gick ut istället. Underbart väder, september får gärna bjuda på fler såna här dagar och kvällar.

Hösten är underbar i vanliga fall, jag hoppas verkligen att den blir det även i år.

Nu ska jag spendera några minuter på Pinterest för att sedan ta en lång varm dusch. Skön avslutning på denna dagen.

Kram till er.

Siri 8 år

Imorgon 27/6 vaknar en 8 åring här hemma. En tjej som för en tid sedan slutade första klass och som i Augusti börjar andra klass.

En genomsnäll och påhittig tjej som är världens bästa storasyster. Tänk att det var just Siri som kom till just oss.

Det känns som igår när värkarna startade där på kvällen den 26/6 2012, efter en svettig dag med storstädning drog det igång lagom till pizzan blev klar till kvällsmaten.

Jag får erkänna att jag nog till en början överdrev smärtan just bara för att faktiskt få åka in för en kontroll. Självklart kändes det som något var på gång, men kanske att jag hade kunnat jobba på lite mer hemma. Men vi fick åka in och när vi trodde vi skulle få åka hem sa dem ”Nej då du är igång, ni kommer inte härifrån utan bebis” Den meningen betydde oerhört mycket. Förlossningen var lång lång lång, men efter 15 timmar var hon då äntligen här. Våran Siri, så självklar från första stund. Och den kärlek man kände direkt på sekunden var magisk. Det finaste av mig och Fredrik blev en alldeles perfekt Siri.

8 år har sprungit iväg bokstavligt talat. Och vi kan knappt förstå att vår lilla Smula imorgon fyller 8 år.

Älskade Siri, jag önskar att du får förbli just precis lika glad, sprallig, lugn, fundersam, smart och kärleksfull som du alltid har varit.

Vi Älskar dig så oerhört mycket att orden inte räcker till.


En alldeles nykläckt Siri.


En lycklig blivande 8 åring med gluggar.

Jag minns det så väl, jag minns det som om det var igår. Det låter så klyschigt på något vis, men det är sant. Den där dagen som jag knappt trodde skulle komma, när den dagen äääntligen kom. Ja det var höjden av lycka.

Den 24 Mars var dagen vi räknat ned till kommen. Den dagen både kom och gick utan ett enda tecken. Förvärkar hade jag haft från v 16 och från v 25 var dem redan så pass onda som de första värkarna när Siri var på G.

Men BF dagen var precis som vilken dag som helst. Det skulle visa sig att du Algot ville stanna i 9,5 månad. Så inte förens 6 April tyckte du att det var dags.

På kvällen den 5 April började jag misstänka att något faktiskt var på gång, efter att ha nästan tappat hoppet. Haha ja hjälp vad bitter jag var mot slutet. Och vad förbannad jag blev på alla andra gravida som klagade på sina graviditeter i v 32 typ. Som sagt jag var bitter. Men mycket berodde såklart på att jag längtade så efter dig Lillebror.

På kvällen den 5 April bestämde vi att det fick vara dags att åka in. Var det inte dags utan bara lur så hade vi ändå kollat läget tänkte vi.

Så mamma fick komma hit och ta hand om Siri som låg och sov för kvällen medans jag och Fredrik slängde in bb-väskan i bilen.


Här sen ni en blivande tvåbarnsmamma som försöker le mot kameran. Haha bilden togs vid 22 på kvällen den 5 April 2016.

Väl inne på förlossningen tog det lite tid, vi blev visade till ett rum och vi fick efter undersökning frågan om vi ville stanna kvar över natten då klockan redan hunnit bli midnatt. Vi stannade kvar. Sov hyffsat och på morgonen någon gång vid 6 skuttade jag ur sängen likt ett otympligt kylskåp och började traska runt runt i rummet för att få förlossningen att komma igång innan morgonpersonalen kom och tittade till oss.

Om jag inte minns fel kom dem vid 7 halv 8 och även då jag trodde att dem skulle skicka hem oss sa dem till min förvåning att allt var igång. Värkarna var mer intensiva och jag hade öppnat mig mer. Du var äntligen på väg. Vi ringde hem en stund senare och pratade med Siri och min mamma och ljög ihop att vi skulle stanna kvar ytterligare en kontroll och sen få åka hem.

Vid 10 tiden var det verkligen igång och jag fick frågan om bedövning. Jag tyckte att jag hade läget under kontroll och var fortfarande ganska så med och faktiskt även ganska så pigg. Gick på toa, sen duschade jag och sen ut till sängen igen. Strax innan 11 frågade dem om jag ville ha lustgas. ”Nej men det går bra ändå faktiskt” svarade jag då. Två värkar senare höll jag den där lustgasmasken i ett krampaktigt tag och vägrade släppa. Haha.

Då värkarna stannade av lite bestämde vi oss för att vattnet skulle tas och på ungefär en värk öppnade jag mig ca 3-4 cm och fick börja krysta. Och på bara några få krystvärkar var du ute. Innan det hann rummet fyllas på med läkare och flera sköterskor som gjorde allt som stod i deras makt för att du skulle må bra när du kom ut. Hjärtljuden försvann och dem upptäckte att du Algot hade navelsträngen runt halsen. Men all deras proffsiga hjälp gjorde att du mådde bra när du kom ut. Navelsträngen var dessutom extremt kort vilket upptäcktes då dem la upp dig på mitt bröst. AJ!


Tänk att du äntligen var hos oss. Så perfekt så fantastisk.

Vi ringde först till din fina fina storasyster och berättade att hon fått en lillebror. När vi skickade kort på dig sa hon ”åh han är så söt att jag tror jag spricker” Och jag håller verkligen med.

Du var världens finaste lillebror som efter några dagar fick namnet Algot. Det passar dig så fint.

I dag fyller du 4 år. I 4 år har vi fått uppleva livet genom dina ögon. Det är jag så tacksam över. Du ser på saker och ting på ditt egna vis och det är så fint. Du har ett stort hjärta, hetsigt humör och brås nog på mig och min brist på tålamod.

Du kan rita en huvudfoting, du älskar dinosaurier, speciellt triseratops. Du är grym på tv-spel, du gillar bilar och har sen du var ca 3 kunnat en mängd bilmärken. Du älskar att bli kliad på ryggen och killad i håret. Så fort du ser en fotboll börjar du passa och skjuta höjdare, mest med din vänstra fot. Du pratar och har så många kloka saker att säga. Du visar dina känslor väldigt tydligt både när du är glad och ledsen. Du älskar att krypa intill och bara mysa. Att sova i din egna säng tycker du är ytterst onödigt och vill hellre ligga tätt intill mig eller Pappa. Du älskar din storasyster och hon älskar dig, och ni håller faktiskt sams större delen av tiden. Snälla försök att vara lika tighta livet ut. Ni är ett fantastiskt team!

Du är världens absolut bästa Algot och vi älskar dig så mycket att ord inte räcker till. Vad skulle livet vara utan dig? Det ska bli så spännande att få följa dig genom livet och vara med på alla dina påhitt. Du gör alla bus med glimten i ögat och ett bubblande skratt du aldrig kan hålla inne. Skrattet är så smittsamt att det är helt omöjligt att ens försöka bli sur på dig.

Älskade Algot, fortsätt att vara exakt precis som du är. Du är som ingen annan och du är unik.

Jag älskar dig ända till månen och tillbaka.


Till min älskade Algot, Grattis på din 4 årsdag❤️

En vecka..

Förra tisdagen, den 24/3 fick vi säga ett sista hej då till vår älskade finaste Rocky. En tisdag jag aldrig kommer att glömma. En dag så mörk och så hemsk. Allt gick så fasligt fort och vi hamnade nog alla i chock. På mindre än 5 timmar gick Rocky från vanlig mysig glad vovve till att ta sina sista andetag och somna in.

Vi har varit införstådda med att han inte skulle leva för alltid, självklart förstod vi det. Han fyllde 13 år i februari och vi är så tacksamma för att han fick må så bra så länge. När jag tillåtit mig att försöka förbereda mig på att han en dag skulle dö, har jag tänkt att han stilla skulle somna in här hemma, omgiven av oss som älskar honom mest. Det blev inte riktigt så.

Tisdagen började som vilken tisdag som helst. Fredrik gick en promenad med Rocky på morgonen och allt var som vanligt. Morgonen var precis som alla andra. Denna tisdagen var både Algot och Siri hemma med mig då Siri hostar lite då och då. Fredrik var på jobbet. Jag och barnen gick upp och Rocky gick före mig i trappan, han halkade till som han så många gånger tidigare har gjort. Inget mer med det. Han fortsatte att hoppa upp i trappan, sedan la han sig tillrätta i solen.

Efter ett kort tag såg jag i ögonvrån hur han gjorde en konstig rörelse. Jag kollade extra länge och ser då att var femte andetag inte alls ser vanligt ut. Han krökte hela ryggen och buken spändes. Där och då blev jag direkt orolig. Jag släppte allt och försökte locka till mig Rocky för att se om han kunde gå, han gick mot mig men la sig sedan snabbt igen, andningen fortsätter som förut. Hela mitt inre kände då på sig att något var fel. Jag ringer direkt till Fredrik, inget svar då han hade kund på jobbet. Så jag skickar ett sms. ”Det är något fel med Rocky, jag vet inte vad!”

Jag ringer än en gång där jag gråtandes ber Fredrik komma hem, han kommer på någon minut. Han bär ut Rocky, som bara la sig på plattorna. Vi ringde sedan FirstVet som skulle ringa upp oss ca 25 minuter senare. Under väntan satt jag och Siri med Rocky på golvet och klappade honom lugnande.

Efter att veterinären genom telefonen rått oss att direkt slänga in oss i bilen och åka till närmsta veterinär inser vi än en gång. Detta kommer inte sluta väl.

Hela familjen åker i ilfart till Falköping, jag och Siri i baksätet med Rocky i knät. Jag kände så att detta inte kommer sluta bra. Vi grät hela familjen men försökte hålla vårt hopp uppe för Rockys skull. När vi kom fram fick Fredrik bära Rocky in och väl där inne gick han lite och nosade. Hoppet och hjärtat tog ett skutt uppåt.

Men när dem känt igenom Rocky, sett hur han andas och hört att han är 13 år får vi då frågan ”Vill ni göra allt ni kan för att rädda honom?”

Jaa! Svarade vi självklart. Utan tvekan! ”Ja då måste ni åka in till Jönköpings djursjukhus”

Dem satte dropp, kramplösande dropp på Rocky och vi lastar återigen in oss i bilen. Denna gång satt jag bakom ratten och Fredrik fick sitta i bak med vår älskling.

Vägen till Jönköping var extremt lång och en del av sträckan såg jag nog knappt vägen för alla tårar. Jag trodde det var den längsta vägen, men det var inget mot hemvägen skulle det visa sig.

Väl framme på sjukhuset fick vi snabb hjälp och dem kollade igenom Rocky som nu var så medtagen att han knappt orkade hålla uppe huvudet. Det gjorde så ont att se. Och hur mycket jag än hade förstått redan hemma att detta skulle sluta illa hade jag inte förberett mig alls.

När veterinären förklarar att det är en stor knöl på mjälten som vid provtagningen visade vara full med blod och även troligen brustit, där och då bröt vi ihop. Alternativen vi hade var att öppna upp honom, men troligen kunde man inte göra något mer än det. Och såg man då att det fanns något dem kunde göra kanske han hade fått någon vecka till, men det var inte alls säkert. Alternativ två var det enda värdiga. Han förtjänade inte att plågas mer än han gjort de sista timmarna.

Vi kunde inte vara egoistiska, han förtjänade så mycket mer än det. Vi var skyldiga Rocky att ge honom ett värdigt avslut. Det var dags.

Att förklara för Siri och Algot att det inte fanns något mer vi kunde göra. Att vi skulle bli tvungna att säga hej då en sista gång till Rocky var hjärtskärande. Att se Siri bryta ihop och Algot börja gråta var hemskt. Jag och Fredrik höll inte ihop någon av oss, vi försökte men det gick bara inte. Att säga hejdå och pussa Rocky en sista gång, klappa honom en sista gång, hålla om honom en sista gång. Det var hemskt, så sorgligt och så hjärtskärande. Jag var bara tacksam att vi var samlade hela familjen en sista gång. Att lämna rummet med Rocky kvar i det gjorde fysiskt ont.

Siri ville ha lite päls med hem och det fick vi i ett kuvert som hon kramade hela vägen hem. Vägen hem från Jönköping var om möjligt ännu längre än vägen dit. Vi fick åka hem utan vår älskade Rocky. Det kändes så fel, så orättvist och så fruktansvärt sorgligt. Älskade Rocky.

När vi kom hem och gick in kändes hela huset alldeles för stort, alldeles för tomt och för tyst. Idag har det gått en hel vecka. Är det lättare? Nej inte än, vi gråter mindre. Vi bryter inte ihop helt otröstliga längre men vi saknar honom så mycket att det gör ont.


Vitterklippens Rocky 2007-2020

Jag förstår att många är rädda, ovissheten är nog värst skulle jag säga. Oro över jobbet, oro över samhället i stort och i smått. Orolig för att bli sjuk, orolig för att smittas och att smitta. Orolig över vilka konsekvenser detta kommer att leda till i vår stad, vårt land och vår värld.

Mycket oro, ångest och ovisshet som sagt. Jag känner av oron och jag får stanna upp och andas ordentligt och köra mina ”mantran” för att inte helt låsa mig och känna det där trycket över bröstet och ångesten komma krypande.

Till detta hör ju även att jag alltid har ett katastrof tänk. Men nu går det inte längre! Nu får det vara nog med dem tankarna. Lätt att säga..lite svårare att genomföra.

Så här gör jag när jag är orolig eller känner det komma krypandes. Ibland säger jag följande högt, ibland tänker jag det i huvudet. För mig hjälper det!

1. Ta några djupa andetag, blunda eller titta, jag gör lite olika. Säg eller tänk sen följande:

” Jag tänker inte oroa mig för något jag inte kan påverka”

”Jag vägrar låta min oro ta över min glädje!”

Detta upprepar jag tills jag blivit lite lugnare.

2. 10 djup andetag kan ibland räcka. Man fyller på med syre, man rensar tankarna och hjärnan börjar tänka lite lugnare.

Det absolut bästa är ju också att krama familjen extra mycket. Närhet och kärlek kan bota det mesta. ❤️

Jag känner en enorm lycka att vi som familj har det bra, vi tycker om att spendera tid tillsammans och njuter av lite extra familjetid. Vi är friska! Algot som har lite hosta pga astma får ju inte vara på dagis. Och Siri hostar lite då och då så hon får ju inte heller gå till skolan. Hon saknar verkligen sina vänner och skolan. Vi försöker göra det bästa av det. Läxor hemma och vi spelar mycket spel och försöker vara ute lite varje dag för att få frisk luft. Det som varit mer krävande är ju att jag fått jobba mycket själv vilket gjort att Fredrik fått ta det mesta av Vabbandet. Även om vi försökt dela dagarna lite så vi båda kan vara på våra jobb. Hade möjligheten funnits hade jag självklart tagit mer av vabandet, men det är ju omöjligt då jag har huvudansvaret för butiken och jag måste vara där för att vi ens ska kunna ha öppet.

Vi tar det dag för dag helt enkelt. Självklart går familjen först. Men det är såklart svårt att pussla ihop det. Men helt ärligt..det kunde vara så mycket värre! Vi är otroligt lyckligt lottade❤️

Hur gör ni i dessa annorlunda tider?

Skickar en stor kram till er allihopa.

Vad händer i världen? Läget är väldigt annorlunda minst sagt och orolig är man självklart. Orolig mest för att man inte vet hur förödande det kommer att vara mot samhället. Jag är orolig för min arbetsplats, att arbeta i klädbutik är kanske inte drömmen just nu då allt är osäkert. Men man får inte tappa hoppet. Självklart måste vi finnas kvar! Självklart måste butiken där jag jobbar klara detta!

Jag har kommit till en punkt där jag känner att vi måste ta dag för dag och vi måste få njuta av livet. Känna tacksamhet för det vi har! Jag är så grymt tacksam att jag har min familj och att vi är friska.

Även om barnen är hemma och vi får vabba mycket nu så är vi i alla fall inte extremt sjuka och viktigast av allt. Vi har varandra.

Hur har ni påverkats ??

Kramar //Angelica