Ja jag fortsätter att tolka utmaningen på mitt sätt.
Jag har precis just nu kollat på filmen The Impossible som bygger på en sann händelse och berättelse om en familj som splittrades bokstavligt talat av Tsunamin 2004. Jag finner ärligt talat inga ord! Rödgråten med en klump i magen och ett hjärta som snart brister ligger jag nu kvar i soffan med en sovande Siri på mig och sneglar då och då bort på min sambo som snarkar i andra ändan av soffan. Snarkningar som drev mig till vansinne för bara 2 timmar sedan, som nu inte alls känns jobbiga längre. Jag är så tacksam över att ha min familj. En fasansfull tanke dök upp under filmens gång ”Tänk om detta skulle hända med oss” Tanken slår jag bort så fort den dyker upp, för ärligt talat kan jag inte ens hantera den, blotta tanken får mig att vilja kräkas. Den är fasanfull! Så tänker jag på alla familjer som drabbades av Tsunamin, alla som var där, alla som förlorade någon, miste livet och på alla anhöriga hemma. Eller på alla dem thailändare som fick hela sin värld förstörd. Det är ogreppbart man kan inte ens komma i närheten av att förstå hur det faktiskt var, men filmen kändes så äkta. Man kände allt! Paniken, uppgivenhet men ändå lite lite hoppfull. Jag kan verkligen rekommendera alla att se filmen, men vill sammtidigt varna för hur dåligt man mår under och efter. Men man får en helt annan syn på livet. Och Tsunamin drabbade en hel värld, vissa mer än andra men det är en katastrof som aldrig någonsin kommer att glömmas bort, och som inte ska glömmas bort.
Så denna film fick bli en del av Min Helg. Nu ska jag spendera resten av min helg med att krama min familj♡