Bilden med tomtemössan skymtandes är från förra året. Minns att jag tog den på jobbet, trött men lycklig, värken jag levt med länge började ge med sig men jag åt Orudis (antiinflamatorisk medicin) Och en Kortisondos varje dag. Min psoriasis hade tagit ett fast grepp på både hårbotten och resten av huden, men på den bilden är det enda som syns lite i ögonbrynet. En tid där jag var tacksam över att kunna röra mig näst intill normalt men spenderade x antal timmar i veckan med att fixa med hårbotten, gå på buckybehandling m.m Det var tröttsamt!
Jag hade inte sett denna bilden på just ett år, men ramlade över den då Siri ville se bilder från förra julen. Och det jag ser nu när jag tittar tillbaka på just denna bild är en trött och kortisonsvullen tjej som kämpade på, kanske lite för mycket för sitt eget bästa. Men jag var så tacksam över att inte vara sängliggandes och inte heller ha ont i varenda liten (& stor) led och muskelfäste i hela kroppen. Man lär sig att bli tacksam och sänka sina krav på välmående när man varit riktigt risig. Och jag ser en stress i ögonen som jag inte längre känner av.
Bilden till höger togs för någon vecka sedan. Där känner jag igen mig själv igen. Tjejen på bilden är JAG. Värken i lederna är näst intill helt borta! psoriasisen på huden är puts väck! Jag har inte ätit mediciner sen i våras! Svullnaden i Ansiktet och resten av kroppen är borta, magbesvären som kom av medicinerna tampas jag inte med längre! Och jag kan ärligt talat säga att jag är helt fantastiskt lycklig. Dessutom är jag gravid! Något som jag inte ens vågade hoppas på för ett år sedan. Jag vet att allt kan komma tillbaka igen efter men vet ni?! Jag är tusen gånger starkare psykiskt nu och jag vet att det finns hopp. Det visste jag inte när jag var som sämst.
Jag är mig själv igen och Jag älskar det! Kanske inte helt mig själv då eftersom mina känslor är lite sådär extrema just nu och jag har ännu lättare till gråt än jag har i vanliga fall, men det får jag nog skylla på graviditeten 😉