..sitter och väntar på busse hem och lägger märke till hur många tonnåringar och yngre som bara drar runt. En del helt ensamma andra i stora gäng. En del ser ensamma ut även om dem går i en klunga med ”vänner”. Många är så unga att jag undrar varför dem inte är hemma. Lägger märke till vilken hård jargong(chargong) det är. Så var det inte när jag växte upp. Vi var trygga, hade det bra hemma och hade föräldrar som brydde sig och som var måna om att vi kom hem. Det gör ont att se och höra att inte alla har det så bra som jag har det och hade under min barndom. Många får växa upp alldeles för snabbt och på fel sätt. Och hårda ord mot varandra grundar sig nog många gånger i hur det pratas hemma. Hemskt. Det är när jag ser hur verkligheten ser ut för många som jag skulle vilja stänga in Siri i ett rum med rosa väggar av sockervadd. Tänk att hon ska växa upp i denna värld. Visst måste ni hålla med om att det är hårdare nu än på 80/90 talet?! Sammtidigt är jag så övertygad om att Siri inte kommer växa upp såhär. Hon har två föräldrar som bryr sig och som kommer stå vid hennes sida no mather what! Tonåren blir säkert ingen dans på rosor, men hon kommer ha med sig hemifrån hur viktigt det är att respektera varandra och att känna sig stolt över sig själv och att man med ett gott hjärta kan ta sig hur långt som helst. Och det viktigaste av allt så kommer hon veta att vad som än händer så är hon ALLTID välkommen hem. ♥♥♥
Vet inte riktigt vart jag vill komma med detta inlägg