Ja jag får nog varna er lite för ett hormonfyllt inlägg. Sitter just nu på bussen hem och har en kanonlåt i lurarna…och detta är andra gången på en timma som jag nästan gråter…av glädje och lycka, inget annat.
Första gråtattacken jag fick kämpa med att avstyra var då jag läste Se&Hör (nej det var inte då jag läste om lilla Prinsessan Estelle, dock erkänner jag att ögonen tårades då jag hörde Daniel berätta att dem fått en söt liten prinsessa) ne denna attack berodde på en helt annan historia om en hund som sprang efter några Ankor och föll igenom isen, Hundens Husse slängde av sig kläderna och kröp ut på isen och trotts att även han åkte igenom isen lyckades han grabba tag i sin hund, rädda den och sedan själv lyckas ta sig upp. Han sa att om han hade väntat in räddningstjänsten hade Hunden dött. Så modigt gjort men ändå helt självklart tänkt, men så fint ändå( jaha nu börjar det sticka lite i näsan och jag ser visst lite suddigt igen) Men en hund är en familjemedlem lika dyrbar som ett barn, men har man aldrig haft djur har man nog svårt att tänka sig in i sittuationen att riskera sitt eget liv för att rädda en hund(eller vilket djur som helst) Jag skulle göra ALLT för vår älskade hund Rocky, han är och kommer alltid att vara vår bebis.
Tänk vad många ’vardagshjältar’ det finns i världen, och hur många genomgoda människor det finns, det är lätt att man glömmer bort det då det mesta man läser ofta är negativt.
…. berättelsen om husse och hunden kommer jag komma ihåg länge<3
