…ja den börjar lida mot sitt slut verkligen. Imorgon startar inskolningen för Algot och på tisdag börjar jag jobba.
Det känns sorgligt, sista gången (kanske) som jag spenderar så mycket tid hemma med mina fina barn. Sista mammaledigheten som jag kan njuta av att ha Siri och Algot hemma så mycket. Jag kommer längta ihjäl mig efter dem på dagarna. Även om Algot retar gallfeber på mig så gott som dagligen, han skrattar mig rakt upp i ansiktet när jag säger ”NEJ Algot!” Han hivar iväg leksaker högt och lågt och gärna på mig om han får tillfälle. Ja Algot har helt klart varit mer av en utmaning än Siri. Men jag älskar honom så mycket att det gör ont, han kan verkligen konsten att få mitt hjärta att smälta varje dag och dem tillfällena får dem lite jobbigare tillfällena att blekna helt. Han är den charmigaste, mysigaste och härligaste lille kille jag vet.
Siri hon är fantastisk på alla sätt och vis och att få ha haft henne henne hemma mycket har varit underbart. Jag läste tillbaka på bloggen för några dagar sedan och hamnade på 2013-2014 och jag satt bara och log när jag läste om våra dagar tillsammans. Än så länge har vi sluppit allt vad trotsålder innebär och hon har ett hjärta av guld.
Tänk att vi fått två helt fantastiska barn. Jag är förevigt tacksam ska ni veta. Och att jag fått spendera många dagar hemma med dem är jag så tacksam för.
Men nu är det som sagt snart tillbaka till andra rutiner och ett stort nytt kapitel för Algot. Han ska börja dagis! Och Siri går sitt sista år på dagis för nästa höst börjar hon skolan.
Nej nu ska jag resa mig ur soffan och göra varm choklad och rosta lite bröd.
Jag har tänt lite ljus här hemma…visst är det härligt att hösten liksom är på intågande.