Den 17 mars 1985, var ett datum som mamma och pappa håller kärt (liksom alla andra datum då mina syskon föddes) men just den 17 mars 1985, föddes en ganska så stor bebis, sisådär 4kg tung. Jag var en nöjd & matglad bebis, ett lugnt barn, relativt skötsam tonåring och en exemplarisk vuxen..så skulle man kunna beskriva min uppväxt och utveckling. Haha om jag får vara självgod och höja mig själv till skyarna. 

Vad har jag då åstadkommit i mitt liv?…väldigt mycket faktiskt. 

Jag hade mitt första jobb när jag var 13, då var jag vaktmästare, eller ja…rensade rabatter mer exakt. Det jobbet hade jag fler somrar. Förutom som rabattrensare har jag även jobbat som lokalvårdare, expedit i väskaffär, jobbat på Systembolaget och hade hur många siffror i huvudet som helst, fabriksarbetare och montör, säljare på Kappahl, jobbat på dagis har jag också gjort, och så slutligen hittade jag rätt, som säljare på Cubus. Har jag missat något…ja just det jag jobbade även som värdinna för en konstutställning en sommar. Så inom arbetslivet har jag testat massa olika yrken. 

När jag var 15 år var det dags för andra året med cabarén, minns det där året lite extra mycket..från att varit lite sisådär olyckligt småkär någon gång och inte alls känt att jag hittat någon speciell som jag blev kär i. Men så var det dags för cabarétider…slippa lektioner, ha körövning och slappa dagar i skolan. Och någon stans då så såg jag helt plötsligt Fredrik..och helt plötsligt sökte jag mig till dem platserna han var, vi var ett tjejgäng som höll ihop och många gånger satt vi i aulan och kollade genrepen, och oftast var även Fredrik och hans kompisgäng där med (slumpen, trodde jag då..men det var det nog faktiskt inte har jag fått reda på) Det som var helt galet var att jag liksom kände när Fredrik var i närheten. Och så efter cabarépremiären, då blev vi tillsammans. Har aldrig varit så kär i hela mitt liv, och kärleken är fortfarande otroligt stark. Det är helt fantastiskt att träffa sin själsfrände, bästa vän och livs kärlek när man är 15år. 



Vi är bäst !!

När vi bott tillsammans ett tag blev vi med hund. En underbar liten korv, vår lille plutt. Som nu hunnit bli 8år! 



Tänk vad mycket som hänt under mina 30år, mest har kanske hänt de sista 15 av dem, träffat Fredrik, förlovat oss, studenten, flyttat ihop, blivit med hund, flyttat till radhus, blivit med barn…och inte vilket barn som helst utan det var ju Siri som låg där i magen.

Jag älskade att vara gravid, även om jag mådde onormalt dåligt näst intill hela graviditeten. Men för första gången så var jag på riktigt stolt över min kropp, jag älskade magen, helt otroligt vad en kropp klarar av. 

27 juni 2012 förändrades våra liv helt! Vi blev mamma och pappa. Och jag älskar att vara mamma, det känns som det är exakt just det jag väntat på hela livet. 2,5 år har hon hunnit bli och vi är lyckliga tillsammans allihopa.



Bästa vänner.

För drygt 1,5 år sedan blev jag sjuk, jag visste inte vad som hände, men del för del slutade min kropp att fungera. Levde med konstant värk och orkeslöshet i hela kroppen. Kryckor och turer till sjukhuset skedde flera gånger i veckan. Ska inte sticka under stol med att det var riktigt riktigt jobbigt. Jag har alltid haft lätt till tårar, men av lycka. Men för första gången i mitt liv grät jag för att jag inte orkade, för att min kropp inte fungerade och jag grät för allt jag inte klarade av längre. För att göra en lång historia kort fick jag en diagnos efter lång tid. Psoriasis på huden och psoriasisartrit i lederna. En kronisk sjukdom som ju inte går att bota. Men diagnosen var en lättnad för mig och jag kände att jag absolut inte har någon anledning att ge upp. Att vara sjuk är hemskt men att se små små framsteg är underbart. Just nu är jag så tacksam över att jag kan gå(!) jag kan gå på plan mark, i trappor, uppför en backe. Inte utan bekymmer men jag klarar det. Jag kan sätta mig ned på golvet och leka med Siri. Jag kan ta på mig kläder, borsta håret osv. Och det är saker jag absolut inte kunde göra för bara ett år sedan pga att sjukdomen då bröt ut med full styrka. Så just nu, är jag tacksam, glad och lycklig över allt jag faktiskt klarar av. 

I höstas hade jag en fruktansvärt hektisk period..med behandling på sjukhus för min psoriasis och så mitt i allt började jag på riktigt ta tag i det där med körkort…och vet ni…i november 2014 fick jag mitt körkort, något som jag trott varit helt ouppnåeligt! Känslan att kunna ta bilen till jobbet eller för all för Åvc var helt fantastisk och det är det fortfarande. Jag klarade det!! Målet var innan jag fyllde 30, och jag klarade det

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *