Bf+1 26/6 2012, jag hade inga speciella känningar på att något skulle vara igång snarare tvärtom.  Jag minns att jag vaknade helt utvilad för första gången på jag vet inte när och hade sådan enormt energiöverflöd i hela kroppen, även det hade lyst med sin frånvaro en längre tid. Så jag drog igång en storstädning av hela övervåningen på morgonen. Bäddade med fina vita lakan i vår säng, tänkte då att der vore typiskt om vattnet skulle gå inatt! Skinande rent blev det och jag dammsög sedan trappan ned vilket gick ovanligt smidigt trots magen. Fortsatte sedan med nerevåningen, och framåt kvällen blev vi allt lite hungriga så Fredrik åkte och köpte pizza. Jag la mig på soffan för att vila lite, då kom det…kändes som mensvärk, reagerade gjorde jag men vågade inte hoppas på att något kunde vara på gång. Medans han var iväg så hoppade jag in i duschen(läs: försökte klämma mig in i duschen!!) Och började då få ännumer mensvärk & sammandragningar. Ondare gjorde dem så jag minns att jag tyckte att det nog var daga att ladda ned en forlossningsapp. (Bättre sent än aldrig) Det var då ca 7 minuter mellan värkarna och Fredrik kom hem med pizzan. Vi satte oss ned och så påpekade jag att jag ev hade lite värkar men att det säkert bara var förvärkar. Fredrik tog det bra. Jag åt en pizzabit och sen mådde jag inte alls bra. Ställde mig i duschen igen efter att ha tagit alvedon. Fredrik klockade 5min emellan och ca1min långa värkar. Vi ringde och fick frågan hur mår du varpå jag med överdrivet pipig och pitchig röst övertygar dem om att det inte alls gör så ont som det borde göra. Efter sammtalet blev jag allt lite ledsen i ögat. Någon timma senare är värkarna starkare och ca 3min emellan. Vi ringer igen och jag vägrar prata med dem, det var bäst så. Haha. Dem säger då att vi kan komma in på kontroll men vara beredda på att få åka hem. Fine by me!! Vid denna tidpunkt börjar Fredrik bli…ja vad ska vi säga…lite mindre lugn. Ham börjar yra runt lite virrigt här hemma. ”Tandkräm?” Ja det har jag redan packat svarar jag. Och säger att han kan kolla på listorna jag skrivit och börja bära ut till bilen och förvarna hans föräldrar att vi lämnar Rocky. Han hade även lyckats lägga ned alvedonpaketet i hans jackficka(det hittade vi inte förens drygt månaden senare, efter att vi köpt ett nytt paket)  Vi lämnadr av Rocky och Fredriks mamma sprang  ut till mig, då brast det lite kan jag säga. Vet inte vem av oss som grät mest. Men fick inte fram så mycket mer än att jag inte hunnit bli nervös för förlossning utan att jag hade ont. Sen åkte vi. Vägen in till Skövde var extremt lång och vägen ut från stan var ännu längre. Förbannade kullerstenar!!
★★★
In kom vi, trodde dock trottoarkanten på parkeringen skulle ta död på mig. Efter 3 andningspauser på de få metrarna in. Möts vi av en urtrevlig barnmorska samt ett dösskrik från en av salarna. ”Ojdå, det där låter ju lovande” sa jag inte lite ironiskt. Barnmorskan var snabb med att säga vänligt”Oroa dig inte, hon föder inte barn!”  ” Tack, men jag tror inte på dig!” Svarade jag.
★★★
För att göra en lång historia kort…vi blev inskrivna och fick stanna kvar över natten, utplånad tapp och 1cm öppen vid inskrivng. Att 1cm kan göra så förbannat ont förstår jag inte än idag.

image

Ni som vill se vad jag skrev för 2år sedan kan kika igenom arkivet:)