Igår fick jag min diagnos. Efter år av gissningar, blivit skickad hit och dit, fått fel behandling och fått kämpa för att bli trodd av vården. Så på ett sätt känns det skönt att jag numer när folk frågar vad som är fel kan säga att jag har psoreasis och psoreasisartrit. Sen är det såklart tråkigt och lite knäckande att veta att jag har en kronisk sjukdom som jag får lära mig att leva med och acceptera. Mår jag som jag gör nu så är det helt ok, psykiskt mår jag kanon och fysiskt helt ok. Men vill inte må så som jag gjorde i slutet av december och i början av året. Men nu vet jag när det börjar gå utför så jag kan sätta stopp i tid. Jag behandlas just nu med kortisontabletter och smärtlindrare samt antinflammatoriska mediciner. Målet jag har är att i alla fall slippa kortisonet. Akupunktur fungerar också bra så det har jag gått på sedan i februari.

Jag tar inte diagnosen som ett slag i ansiktet utan snarare som en lättnad. Jag vet nu vad felet är, varför jag har värk och andra problem och det är slut på gissningar. Det som är lite lustigt är att jag under mitt andra besök på vårdcentralen förra året påpekade att mina symtom stämde in på just psoreasisartrit, men det blev bortvifftat direkt och gissningarna fortsatte.

Japp då vet ni läget för tillfället. Jag tänker inte deppa ihop eller känna mig bitter och vill inte heller prata så värst mycket om det, jag har pratat massor med familjen och det räcker bra för min del, men såklart får man fråga om ni undrar något.

Skrev ihop detta lite snabbt så kan nog innehålla diverse felstavningar och grammatiska fel;)