Jag förstår att många är rädda, ovissheten är nog värst skulle jag säga. Oro över jobbet, oro över samhället i stort och i smått. Orolig för att bli sjuk, orolig för att smittas och att smitta. Orolig över vilka konsekvenser detta kommer att leda till i vår stad, vårt land och vår värld.

Mycket oro, ångest och ovisshet som sagt. Jag känner av oron och jag får stanna upp och andas ordentligt och köra mina ”mantran” för att inte helt låsa mig och känna det där trycket över bröstet och ångesten komma krypande.

Till detta hör ju även att jag alltid har ett katastrof tänk. Men nu går det inte längre! Nu får det vara nog med dem tankarna. Lätt att säga..lite svårare att genomföra.

Så här gör jag när jag är orolig eller känner det komma krypandes. Ibland säger jag följande högt, ibland tänker jag det i huvudet. För mig hjälper det!

1. Ta några djupa andetag, blunda eller titta, jag gör lite olika. Säg eller tänk sen följande:

” Jag tänker inte oroa mig för något jag inte kan påverka”

”Jag vägrar låta min oro ta över min glädje!”

Detta upprepar jag tills jag blivit lite lugnare.

2. 10 djup andetag kan ibland räcka. Man fyller på med syre, man rensar tankarna och hjärnan börjar tänka lite lugnare.

Det absolut bästa är ju också att krama familjen extra mycket. Närhet och kärlek kan bota det mesta. ❤️

Jag känner en enorm lycka att vi som familj har det bra, vi tycker om att spendera tid tillsammans och njuter av lite extra familjetid. Vi är friska! Algot som har lite hosta pga astma får ju inte vara på dagis. Och Siri hostar lite då och då så hon får ju inte heller gå till skolan. Hon saknar verkligen sina vänner och skolan. Vi försöker göra det bästa av det. Läxor hemma och vi spelar mycket spel och försöker vara ute lite varje dag för att få frisk luft. Det som varit mer krävande är ju att jag fått jobba mycket själv vilket gjort att Fredrik fått ta det mesta av Vabbandet. Även om vi försökt dela dagarna lite så vi båda kan vara på våra jobb. Hade möjligheten funnits hade jag självklart tagit mer av vabandet, men det är ju omöjligt då jag har huvudansvaret för butiken och jag måste vara där för att vi ens ska kunna ha öppet.

Vi tar det dag för dag helt enkelt. Självklart går familjen först. Men det är såklart svårt att pussla ihop det. Men helt ärligt..det kunde vara så mycket värre! Vi är otroligt lyckligt lottade❤️

Hur gör ni i dessa annorlunda tider?

Skickar en stor kram till er allihopa.