Ja sånär som på några minuter så togs just det här kortet…12 dagar över tiden, jag hade nog gett upp en aning. Men så på kvällen vid 20 tiden började jag få lite ondare värkar. Äsch vi åker in sa jag efter ett tag. Eftersom oron fanns att vi inte skulle hinna in när det väl startade så var det ju lika bra att åka in en extra gång liksom. Innerst inne kände jag ändå att något allt var på gång. Siri sov redan så Runt 10 tiden på kvällen ringde jag mamma som åkte ner och var här då vi åkte in till Förlossningen. 

På vägen in gjorde det ondare i omgångar men det var ändå ok. Då tappade jag hoppet lite igen. Vi skämtade och pratade och bestämde oss för att vi skulle ta MAX på vägen hem igen. 

Väl inne på förlossningen blev vi (ja kanske mest jag) glatt överraskad av hur fint allt var. Vilken otrolig skillnad från när vi var där cirka fyra år tidigare. 

Vi fick ett rum och ctg kopplades på. Sen väntade vi. Jag blev undersökt och fick då reda på att läget var exakt samma som när Mahin gjort hinsvepning nästan en vecka tidigare. Hopplöst kändes det just då faktiskt. 

Man såg att värkar kunde registreras och att det nog var på gång men ändå inte. Dock hade klockan hunnit bli efter 00-01 så vi fick välja om vi ville stanna. Vilket vi gjorde. Och jag fick tabletter så jag kunde sova lite…dem hjälpte inte direkt alls kan jag säga men lite sömn fick vi ändå den där natten för ett år sedan. 

Jag blir alldeles pirrig av att tänka tillbaka, tänk att det är ett år sedan! Helt otroligt!!