Har funderat på hur vårt liv förändrades sedan vi fick Siri. Vi som personer har inte förändrats alls tror jag. Vi är oss själva lika mycket nu som innan. Däremot har vi blivit starkare då vi gått igenom en helt ny period  i livet som ju graviditeten var och förlossningen likaså. Tiden efter, alltså den första tiden som småbarnfamilj var för oss en tid av ren och skär lycka, vi älskade det och vi kände oss så trygga i våra nya roller som mamma&pappa. Var inte direkt oroliga innan heller, men man vet ju faktiskt inte vad man har att vänta sig. Och självklart hade vi tyckt det varit fruktansvärt jobbigt om Siri haft kolik eller varit på något annat sätt än den mysbebis hon var.
Jag älskade att bli mamma, det var något jag längtat efter länge, men på något vis var det ändå vid det rätta tillfället som jag blev det.

Graviditeten
Tre månader tog det innan vi fick det där magiska plusset. Under dem tre månaderna hann jag tänka många tankar. Och jag vet att det inte är en självklarhet att man direkt blir gravid. Men så kom då äntligen plusset, kände mig överlycklig, skakig, nervös..ja alla känslor man kan ha sprudlade i kroppen, detsamma kände Fredrik. På något vis var det fortfarande lite overkligt. Ska vi äntligen bli mamma&pappa, Vi ska få barn!
☆☆☆
Veckorna som följde var spännande, känslorna fotsatte att bubbla och jag hade ett fånigt leende på läpparna mest hela tiden…tills V 6!! Då började den värsta delen av graviditeten..jag kräktes, spydde och mådde vedervärdigt illa dygnets alla timmar. Första veckan gick ändå bra, andra veckan började jag känna mig smått värdelös. Fick inte behålla någon mat ingen vätska heller i princip och 10-15kräkningar var en bra dag, ja ni hör ju. Fredrik försökte på alla sätt och vis att få i mig mat, köpte varenda liten sak han trodde jag skulle gilla men inget fungerade. Han kände sig fruktansvärt maktlös och lätt uppgiven över att se mig må så dåligt. Sen på något vis började jag se en liten ljusning, såpass att jag klarade av jobbet. Fick ställa klockan tidigare för att ”hinna” med de obligatoriska kräkningarna innan jag kunde ta mig till stationen. Ja nu kan jag skratta åt det men just då var det fasiken inte så roligt. Att sitta på bussen och räkna ned minuterna tills jag kunde springa in på en toalett för att spy var ganska jobbiga just då vill jag lova. Har nu i efterhand förstått att jag hade en jobbig graviditet, snarare än normal. Men man vet ju som sagt inte alls vad man kunde vänta sig. Kräkningarna höll i sig mer eller mindre till v 26!
☆☆☆
I mitten av graviditeten fick jag foglossning, men det var uthärdligt! Och när jag kände sparkar och rörelser så var allt värt det. Ett lyckorus varenda gång. Rörelserna var inget som gjorde ont.
☆☆☆
Jag kände mig fin under graviditeten, jag älskade min stora mage! Nu när jag tittar tillbaka på de få foton jag faktiskt har av magen blir jag lite ledsen över att inte tagit fler. Men det är lätt att vara efterklok.
☆☆☆
Slutet av graviditeten var underbar på så vis att jag mådde bra och tiden gick fort. Jag var ledig i två månader…för första gången i mitt liv. Och det tog ett tag innan jag njöt av det men att vara ledig i maj&juni har sina fördelar och solstolen var underbar…även om jag satt mest i skuggan.  Jag hade mina ”attgöralistor” som höll mig lugn..jag är planeringsfreak ut i fingerspetsarna. Jag älskar att planera och strukturera allt!!

BF 25/6-2012
Jag var mer stressad över att förlossningen skulle sätta igång innan just BF, så när den dagen kom var jag mest lättad. Så den dagen for vi till Jönköping för shopping. Fick några lätta förvärkar där inne på Ikea dock.
Bf dagen kom och gick, dagen efter dvs 26, vaknade jag utvilad för första gången på flera månader. Jag hade så extremt mycket energi så jag drog igång storstädning av övervåningen..varenda liten list fick sig en omgång..så härligt med all energi. På kvällen var jag helt slut..och då började värkarna. Grattis:) haha men trodde ändå inte det var på gång.
Men vi åkte i alla fall in och då var latensfasen över och vi blev inskrivna runt 12 tiden på kvällen.

27/6-2012
Förlossning! Ja den var smärtsam, jag hade värkar i x antal timmar och krystvärkar i över 2 av dem. Fredrik var min klippa! Han tog hand om mig och tvingade i mig juice, vatten och saft.Jag trodde nog vid mer än ett tillfälle att jag skulle dö! Men ut kom hon…hon?!! Jag som trott att det var en pojk. Men nu när jag kollar tillbaka i mina anteckningar så ändrade jag mig ett tag och trodde då det var en tjej.  Hur som haver så var hon underbar. Lyckotårarna sprutade och vi kunde knappt tro att hon var vår. Timmarna efter förlossningen kändes som minuter. Tiden flög iväg. Och tiden på BB var mysig men vi längtade hem till vårt hem. Så efter lite mindre än ett dygn satte vi oss i bilen och åkte hem. Smulan var så liten i det stooora babyskyddet. Vår dyrbaraste lilla smula!

Första tiden hemma
När vi kom hem åkte Fredrik och hämtade hem Rocky som fick nosa och mysa med Siri. Sen var det precis som om det alltid hade varit vi 4. Vi fick många besök i början, och det var precis så vi ville ha det. Vi ville att alla skulle få träffa vår älskling. Dessutom mådde vi oförskämt bra. Ja förutom min kropp då som var öm och mörbultad och ja ni som fött barn vet ju hur det är efter, besparar er andra alla detaljer. Siri var nöjd och gillade att vara nära. Hon ammade mycket och var underbar mest hela tiden. Och hon sov mellan amningarna även på nätterna vilket var ett stort och ganska oväntat pluss i kanten.

Första året
Att få vara hemmamamma till Siri har varit underbart mest hela tiden. Många kanske tror jag förfinar sanningen, men ärligt talat så gör jag inte det. Jag kan räkna de jobbiga dagarna på en hand! Så vad har jag att klaga på? Siri och jag passade på att mysa så mycket vi bara kunde, och hon sov som alra bäst på mitt bröst och hals. Så jag passade också på att vila lite då. Varför inte liksom, så himla skönt med middagsnap. Siri var en nöjd bebis och blev ett nöjt barn. Första året gick galet fort och så mycket utveckling hon gick igenom vårt lilla mirakel. Fick tänder, lärde sig att greppa, äta mat, sitta, rulla runt, ta sig bakåt & framåt, lärde sig stå och sedan gå och prata. Helt magiskt vad vi har fått vara med om det första året. Jag och Fredrik har fortsatt precis som innan vi blev föräldra. Vi är ett grymt team och vårt förhållande är lika kärleksfullt och starkt nu som det var innan, skillnaden är att vi nu även öser kärlek över vår lilla dotter också.
Vi har inte heller haft barnvakt särskilt ofta, det är inget val vi gjort medvetet, eller så kanske det indirekt är det. Hur som helst har vi inte haft behovet av att lämna bort Siri. Hon har fått hänga med på det mesta och jag tror bara det är bra. Vi känner oss trygga när vi har med Siri och att hela tiden ha barnvakt är inget som passar oss. Hon har sovit borta en natt då vi var på bröllop i örebro och passade på att bo över på hotell. Sen har det vart någon enstaka gång när vi åkt iväg snabbt för att hämta exempelvis sängen. Jag tror att det där med ”egentid” är överskattat, för mig är det i alla fall det. Jag spenderar mer än gärna mina lediga timmar med Siri och Fredrik känner likadant.

Framtiden
Nu är Siri 1,5 år redan, och det sista halvåret har också gått rasande fort. Jag var lite nervös över att jag då vardagen med jobb, dagis och annat drog igång skulle bli en av de där stressade halvt om halvt nedbrutna mammorna som hela tiden stressar och skriker på sina barn. Men vet ni så blev det inte, kanske blir det så när Siri kommer in i trottsåldern, eller så blir det aldrig så. Jag hpppas på det sistnämnda. Just nu fungerar det kanon. Skönt när man är två som kan hämta och lämna m.m det är guld värt att vara två föräldrar.

Så har vi förändrats sedan vi fick barn, kanske?!, jag kan inte sätta fingret på hur vi förändrats. Kanske har vi sänkt tempot till en behagligare nivå. Men annars är vi precis samma människor som vi var innan. Prioriteringarna har ändrats.
Hur har ni andra ändrats sedan ni blev fler i familjen?