Idag gick jag upp redan kl 6…det var ca 1,5 år sedan jag var upp vid den tiden. Duscha och packade ihop lite grejer. Sen väckte jag resten av familjen och vid 7tiden var vi redan i bilen på gång till Skövde.

♥

Hittade till Gula gatan och var en kvart tidig på röntgen, hade turen att endast behöva sitta ned och vänta några minuter..nervös var jag! Ut kommer då en kille och hans upplevelse av magnetröntgen var då inget han höll för sig själv. Hans mamma satt och väntade på honom, och han slängde ur sig följande ”Det var det värsta! Jag fick panik du vet..skulle ligga där i 18minuter, men efter max 12minuter fick jag fullkomligt panik så dem fick ta ut mkg igen. Fyyy faan…detta var det värsta jag varit med om i hela mitt liv!!”
Då tappade jag den sista lilla gnutta färg jag hade kvar i ansiktet kände jag. Det jag var mest nervös över var just den där panikkänslan som jag så lätt får när jag känner mig instängd. Sen var det då min tur.

In kom jag och blev visad till ett bås av en jättemysig och snäll människa. Fick den fina sjukhusrocken och fick byta om. Något utlämnad känner man ju sig i den där halvtransperanta rocken. Sedan fick jag då komma in i rummet där all aktion skulle ske. Och jag kände att hjärtat började slå betydligt snabbare när jag såg det lilla hålet i den stora maskinen som jag skulle in i…panik…panik…aaaandaaas. fick ordning på mig själv i alla fall och la mig tillrätta på britsen. Fick hörselproppar och hörlurar och en larmknapp…som jag inte riktigt förstod hur jag skulle larma med (kanske var lika bra!) Sen förklarade hon som jag nästan är övertygad om heter Lisbeth…eller Agneta?! Lisbeth säger jag i alla fall från och med nu;). Hon förklarade att jag nästan skulle ligga med huvudet utanför maskinen och att det skulle ta ca 20 minuter osv. Det lugnade mig betydligt att jag skulle kunna se ut i rummet om jag kollade uppåt/bakåt. Precis när jag åker in i apparaten gör jag det stora misstaget att titta…känslan av att vara instängd var påtaglig. Men lyckades vinna över tanken att hoppa av britsen.

Så berättar Lisbeth genom lurarna att det snart skulle sätta igång, och att det skulle komma musik i lurarna så länge…ok svarar jag..Sen drar musiken igång…DANSBANDSKANALEN.SE! japp…men vad bra…eller inte. Så där ligger jag alltså med lätt panikångest i en liten trång tub med dansbandsmusik dunkandes i lurarna..livet är väll bra underbart..haha.

Jag lyckades i alla fall att slutföra min magnetröntgen och det är jag stolt över. Hemskt var det, men när man tänkte bort det trånga utrymmet så kunde jag faktiskt nästan ta en powernap;)

Efter Röntgen passade jag på att gå till Ortopeden med och lämnade fotavtryck..bokstavligt talat. Så om några veckor ska jag hämta ut sulor som ska göra att mina fötter får rätt stöd. Lika bra att försöka ta hand om den kropp man fått.

Siri och Fredrik var med mig på sjukhuset. Och är det inte fantastiskt vad en liten liten människa kan åstadkomma. När Siri gick omkring och pratade lite för sig själv och pekade och tittade ut folk så bara smällte alla. Gammal som ung, sjuk som frisk. Alla bara log, vinkade och började prata med henne. Facinerande vad ett litet barn kan göra med allas humör. Det är så härligt att se♥