Kom att tänka på att jag egentligen inte har skrivit så mycket om graviditeten, eller jo det har jag väll men inte här på bloggen. Jag började nämligen skriva i en bok långt innan det att vi fick ett plus på testet. Och långt innan vi ens planerade att börja försöka. Men kan ju berätta lite här med.

Jag minns när vi började prata om att vi ville ha barn, vi bestämde oss för att vänta lite, av lite olika anledningar. Dels var det lite andra händelser som vi inte ville skulle krocka med detta och sedan ville jag gärna gå ned lite mer i vikt innan en eventuell graviditet. Men så förra året så fick Fredrik fast jobb (jag hade redan fast jobb) och sedan hittade vi vårt drömboende( i alla fall tills vi köper hus) Och när vi vann den budgivningen på vårt parhus kändes det som att vi äntligen kunde börja planera för att försöka bilda familj. Vi flyttade in i vårt radhus i Maj 2011. Så härligt att ha en ingång på nedre plan, vi hade ju tidigare bott på tredje våning i x antal år. Och ännu en sak som jag bara älskade från början var att vi hade egen tvättstuga!!

Vi hade sedan en tid tillbaka bestämt när vi skulle börja försöka, vi hade pratat mycket om att vi inte skulle ha för höga förväntningar om att bli gravida jättefort, det kunde ju ta drygt ett år utan att det för den delen skulle vara något konstigt med det. Men vi hoppades så klart inte att det skulle ta så jätte lång tid heller och tre månader senare visade det ett starkt plus på testet, och dagen efter ett ännu starkare plus och på det tredje testet som var ett digitalt test, som jag tog veckan efter första pluset stod det Gravid v3+ Vi var överlyckliga och hade nog lite svårt att förstå att vi faktiskt väntade barn (vet inte om vi förstått det ännu;)..) Och direkt efter pluset ville vi ju egentligen bara berätta för alla i familjen, men bestämde oss för att vänta tills i alla fall v 12. Men så blev inte fallet. Redan i v 6 började jag må extremt dåligt, berättade nog i v 5/6 för min äldsta syster, höll ju på att spricka av glädje över pluset, så Fredrik förstod och sa att du kan ringa och berätta för Susanne om du vill, vilket jag gjorde. Och v 7 började kräkningarna, jag kräktes precis hela tiden, och fick inte behålla någon mat, så jag blev sjukskriven i två veckor, då kände jag att det nog var dags att berätta på jobbet varför jag blivit sjukskriven. På jobbet var det inte endast jag som mådde dåligt heller fick jag reda på utan två tjejer till, som var i ungefär samma veckor. De två veckorna som jag kräktes som allra mest var fruktansvärda, jag kunde inte ta mig upp från soffan, och det enda jag gjorde på dagarna var att kräkas, gå till toaletten och ligga halvsovandes i soffan, duschade på kvällen, somnade i sängen, så såg mina dagar ut. När maten bara kom upp hela tiden kände jag mig orolig och faktiskt lite värdelös, orolig över att det lilla fröet i magen inte får tillräckligt med näring och värdelös för att jag inte kunde göra någonting. Fredrik var min klippa hela tiden, han tog hand om Rocky, han hjälpte mig in i duschen, han handlade all mat och försökte köpa sådant han visste jag brukar tycka om. Han fick städa och ordna allt och han jobbade under tiden.

Vad hade jag gjort utan honom?! Veckorna som följde var fortsatt jobbiga, vissa dagar spydde jag endast på morgonen någon gång mitt på dagen och någon gång på kvällen, det var en bra dag. Men andra dagar var det konstant kräkande, tabletterna jag fick hjälpte inte någonting tyvärr, så vissa dagar fick jag vara hemma från jobbet. Varenda en jag pratade med sa att ”men nu måste det ju vara på bättringsvägen” Det var mest bara jobbigt att höra dessa kommentarer, för jag kände inte alls att det började kännas bättre. från v7-v20 hade jag kanske max 3 dagar som jag var spyfri, dem dagarna minns jag tydligt, jag mådde illa även dessa 3 dagar, men jag fick behålla min mat och det var för mig en enorm vinst.

mellan v 20-23 så började jag må lite bättre, med endast den obligatoriska morgonkräkningen, men det var ingenting i jämförelse med tidigare veckor. i v 23 började jag få riktigt ont i fogarna, och vissa lediga dagar blev det inte mycket gjort. Men klarade av att jobba och det var huvudsaken kände jag.

v 18, var vi på RUL, och det var ju helt fantastiskt, vi bara satt där och log med tårar i ögonen(mest i mina tror jag) Allt såg bra ut och vi andades ut, det var en magisk dag. Några veckor senare fick vi även höra hjärtat hos MVC, även det var en mäktig upplevelse. v 22, började magen växa riktigt mycket och fram tills nu har den vuxit enormt mycket för varje dag som går, eller det känns så i alla fall.Rörelserna blev mer och mer tydliga och efter en tid lyckades även Fredrik känna dem.

Efter RUL beställde vi vagnen och sedan drog vi igång med rumsrenovering och inhandling av babymöbler och prylar, så nu är faktiskt det mesta klart inför vår alldeles egna lilla bebis.

v 37 går vi in i i morgon, och det känns helt otroligt. Jag minns när jag höll räkningen på dagarna i början ”du har 230 dagar kvar till bf” och nu är det nere i 27 dagar, självklart vet jag att det lika gärna kan vara 14 dagar extra, men till bf är det 27 dagar.

1/5 gick jag hem från jobbet, och har nu varit hemma i snart en månad, vilket kändes välbehövligt. Jag har hunnit med att städa, rensa,baka och bara tagit det lugnt. Ni som känner mig vet att jag älskar att skriva listor, och en hel del är nu avprickat på mina listor.

Är som sagt snart i v 37, och jag mår faktiskt riktigt bra, har lite sammandragningar och ont i fogarna, men på något vis har jag lättare att hantera smärta än kräkningar så jag överlever.

För några dagar sedan började mina fötter och händer svullna upp, så jag binder nog mycket vätska, förlovningsringen får ligga på hyllan ett tag. Har svårare att gå långa promenader och är kissnödig så fort jag reser mig upp. Rörelserna blir starkare och starkare, men gör inte så jätte ont, bara då det känns som revbenen går av eller njuren ryker, men det är himla häftigt att se hela magen förflytta sig som en vattensäng, eller sparkar som är så starka att det ser ut som någon försöker sparka en fotboll. Fredrik sitter ofta och känner på magen, och jag märker att bebisen då blir lugnare vilket enligt mig uppskattas..haha.

Nu har vi bara sluttampen kvar, om 2 månader är vi med all säkerhet föräldrar, helt magiskt känns det. Och svårt att förstå, men vi har längtat efter detta och känner att vi är så redo. Nu ska Jag och Fredrik och Rocky äntligen bli en till. (eller inte precis just nu, men inom en snar framtid i alla fall)

Det är en härlig känsla att vänta barn<3