Jag lever, som nog många av er redan vet, med en kronisk sjukdom. Läkarna tror det är Psoriasis Artrit, i lederna och även psoriasis på huden.

Min hårbotten har blivit sämre det sista och jag har nästan känt på mig att kroppen skulle börja trilskas mer än vanligt. Ont har jag hela tiden men det påverkar mig inte alls lika mycket längre. Men när det kommer ett ordentligt Skov så kroppen bara lägger av, ja då är det en annan femma.

Allt började i Torsdags, jag och barnen hade en mysig dag. Vi var på ögonmottagningen med Algot, vidare till Dollarstore, McDonalds och sen hem. Det var ganska många vändor i och ur bilen med Barn och vagnen osv. När vi kom hem kände jag att det troligen blivit en låsning i bröstryggen. Jag har haft det tidigare och då är hela överkroppen stel och det går inte dra djupa andetag för det gör så djävulskt ont att man vill sluta andas helt. Att sätta sig upp gör ont, att ligga ner gör ont osv. Ingen höjdare. Värken höll i sig fredag och lördag.

I lördags började även vänster knä svullna upp…i Söndags gjorde det inte lika ont att andas däremot gjorde det ont vid revbenen.

Men jag klarade av att jobba hela helgen…men så igår på jobbet kände jag ytterligare svullnad i knäna, nu båda, vänster hand och handled samt fingrar. Men värst var fötterna och fotlederna. Varje steg kändes som att sticka in en kniv i fotlederna. Och i slutet av jobbdagen..mellan 18-20 visste jag knappt hur jag skulle stå. Men jobbade klart, gick till bilen. Körde hem. Hasade/haltade in. Satte mig i soffan och bröt ihop!

Anledningen till att det tär på mig psykiskt från och till är att jag vill klara mig själv,jag vill kunna göra dem sakerna jag vill och vanligtvis kan göra, som att gå exempelvis. Jag vill inte vara begränsad! Så igår tog psyket stryk när kroppen strejkade. Jag tog en tablett och gick och la mig nästan direkt när jag kom hem. Så skönt att avlasta kroppen och bara ligga ner.

I morse kände jag att tabletten fortfarande gjorde ett bra jobb så jag var mer rörlig. Men knäna var svullna och handleden var hemsk så jag tog beslutet att jag inte kan jobba idag. Alltid lika jobbigt att sjukanmäla sig men jag har världens bästa jobb, världens i särklass bästa kollegor och chef! Så stor förståelse dom visat mig är fantastiskt och ett stressmoment mindre.

Den där svullnade knölen på handen var ny, ingen välkommen filur det inte! Inga synliga knäskålar idag inte. Men det som är fantastiskt är att jag haft så här förut men att kroppen själv fixar det. Jag har endast behövt tappa knät på vätska en gång av kanske 10-15 såna här gånger.

Jag vet att det bara är till att acceptera dem här dagarna, jag vet att det kommer och går. Jag vet att det blir bättre, bara jag tar det lite extra lugnt. Så det gör jag idag❤️

Jag skjutsar min syster&systerson till och från Skövde, så just nu väntar jag på att dem ska bli klara. Sen ska jag hem och ha benen i avlastande högläge innan det är dags att hämta hem barnen från dagis.

En dag i taget helt enkelt!

Att ha det fint, rent och framförallt organiserat runt mig älskar jag. Men hur får man det så??? Jag gör inte mycket annat än att städa, tvätta, diska och fixa. Men det håller sig aldrig fint! Blir smått galen.

Det absolut bästa är ju när det är nydammat, nybäddat, dammsuget och nytorkade golv med såpa. Men…efter fem minuter så ser det ju ut som ett kaos igen.

Ska man ge upp kanske? Nix det går inte för då blir det ju äääännu mer att ta hand om sen.

Jag och Fredrik ska börja rensa i vår och sommar. Kommer kännas skönt att ta det lite då och då. Sen får vi ha köpstopp helt enkelt😉

Med sång och paket uppvaktade vi vårt födelsedagsbarn idag. (Frukost på sängen är från 3 år har vi bestämt😉)

Efter frukost lastade jag in barnen och mig själv i bilen och åkte mot Falköping. Alltså jag är så glad att vi går just i Falköping på ögonmottagningen, finns alltid parkering och sällan är det kö i receptionen. Sen brukar vi ju dock nästan aldrig komma in till undersökningen just den tiden det står på kallelsen utan det kan skrida över någon kvart här och där. Men det är det värt, dessutom var det ju en ledig dag idag.

Hur gick då synundersökningen? Lika smidigt som med Siri? Nix..Algot bestämde sig för att blunda sig igenom det mesta skulle jag vilja säga. Haha så typiskt han…får ju erkänna att han är smart dock. ”Ser du vad det är Algot” frågade Maggie ”NAAAAEEEE” säger Algot med stängda ögon. Haha men han kollade in i rätt apparat och synen kunde testas bra ändå. Droppningen fick ske under tvång men lite kom i ögat i alla fall.

Under tiden som pupillutvidgandet skulle jobba på, så passade vi på att fika. Jag och Siri delade på en blåbärsbakelse och Algot valde en glass. Vi hade en mysig halvtimma när vi bara satt ned, fikade, pratade och bara va. Sötungar!

Sen var vi hos läkaren som kollade extra noga i ögonen och där gick det bättre. Siri fick vara assistent och gjorde så Algot tittade på rätt saker. Duktiga båda två.

Algot somnade ungefär en minut efter att han satt sig i bilen. Men det blev en kort powernap för vi skulle in en sväng på dollarstore också. Det besöket gick toppen och vi fick tag i det vi sökte. In i bilen igen och mot McDonalds för lunch. Först dröjde det rätt länge innan vi fick vår mat och sen när jag kollar ner i Happy Mealsen så saknas en leksak. Gick tillbaka efter den, sen kom nästa miss…Nuggetspaket som saknades, så tillbaka dit ännu en gång. Men till slut fick vi mat i magen alla tre. När hjärtat svämmar över! Algot hoppade över till Siris sida, satte sig så nära han bara kunde och la armen om henne. Sen satt dem där och kramades och kollade på folk. Hur mysigt??

Det blåste halv storm idag men solen sken ändå vilket var ljuvligt. Men det var smått krävande med vinden. Men när vi äntligen satt oss i bilen och jag bara ska trycka start så hör jag ”Jag måste gå på toa!!!”

Låten med One direktion (?) med titeln ”the story of my life” spelades på repeat i huvudet och det var ”bara” att få ut barnen och springa in på McDonalds igen..väl inne på toan och Siri kissat så tänkte jag att det ju var lika bra att även jag passade på att kissa. Så när jag sitter där i godan ro går Algot fram till dörren och låser upp. Jag hinner vråla ”NEEEEEJ!!! ” vilket chockar Algot så pass att han går bort från handtaget…följt av att försöka instruera Siri om hur hon kan låsa dörren igen. Blev lite lätt panikslagen där ett tag men det löste sig. Phu! In i bilen igen och så åkte vi hemåt.

Vi stannade en sväng på Lidéns och där fick Algot massa grattis och så en sång från Farmor & Farfar💕 Som tack för sången käkade han upp allt fika.

När vi kom hem så började min kropp trilskas så nu ligger jag i sängen. Jag har Siri bredvid mig som kikar på plattan. Jag har otroligt ont i bröstryggen. Fram över bröstkorgen och bak vid skulderbladen. Men jag är mest irriterad och inte så orolig, är övertygad om att det handlar om en låsning i ryggen, för jag har haft så här förut. Den gången blev det bättre efter en tur till kiropraktorn, denna gången hoppas jag att en god natts sömn hjälper, för imorgon ska jag jobba nämligen. Men i övrigt har dagen varit toppen, det är så mysigt att åka iväg en sväng med barnen, när dem sköter sig så här exemplariskt, ja förutom det där med blundandet och upplåsandet av toadörren. Men tror nog han haft en härlig födelsedag ändå.

Tänk att vi har två barn, två helt fantastiska barn. Kan knappt tro att det är sant och jag känner mig så lyckligt lottad. (Blir nästan rörd när jag tänker på det, men det kan bero på att jag fått se solen lite idag också och är extra lycklig i själen😉)

Nu ska jag sova och tagga Helgjobb😍

–Angelica–

Kan ni tänka er att just precis idag fyller min lilla prins 2 år.

För 2 år sedan hade hoppet nästan övergett mig, jag hade gått 12 dagar över tiden, misstänkte att graviditeten var påhittad.

Lillebror verkade aldrig vilja komma ut. Men så på kvällen den 5 april började jag känna lite mer värkar än tidigare, började göra lite mer ont än det gjort sista månaden. Så mamma kom hit och passade SiriSmulan som låg och sov. Och jag och min älskling Fredrik åkte in till Förlossningen för en kontroll. Kom dit och värkarna avtog…jippi..men värkarbetet var igång lugnade dem mig med och vi fick stanna över natten om vi ville, och eftersom mamma och pappa var hemma hos Siri så valde vi att stanna på förlossningen. Efter en natt med orolig sömn för min del men desto bättre för Fredriks del vaknade jag med mer värkar. Nu jäklar tänkte jag och hoppade ur sängen ( så smidigt som är möjligt Bf+13) och började traska runt i rummet innan sköterskorna kom in och kontrollerade igen. Och då var det verkligen på gång. Den lyckan! Vi valde att inte säga något till dem där hemma utan sa att vi stannade kvar för säkerhets skull osv.

Vid 10 tiden stod jag fortfarande upp och gick runt, 11.30 började jag med lite lustgas och 12.26 kom han, vår efterlängtade lille prins våran lillgroda som skulle skrämma oss mer än en gång och som ger oss gråa hår lite då och då men som vi älskar så mycket att det gör ont. Förlossningen kunde gått illa men med rätt hjälp slutade den lyckligt vilket vi är så oerhört tacksamma. Med en kort navelsträng runt halsen och med hjärtljud som näst intill försvann var det en så obeskrivlig lycka bär han kom ut och skrek.

3900g och 53 cm stor liten guldklimp.

Tänk att det gått 2 år sedan du kom till oss. Vår vardag förändrades och en skrikig och svår start blev det när amningen inte fungerade så bra som jag hoppats. Men du gick upp i vikt och fick i dig mat men jag var lite trasig där ett tag. Men vad glad jag var när vi lärde känna varandra Algot. Det tog ju bara lite längre tid helt enkelt.

Vi hoppar fram två år, Nu är du 2(!!!) år och fortfarande världens bästa Algot. Det är fart och fläkt varvat med galet mycket mys. Du vill ligga så nära så nära när du sover och klamrar dig fast hos mig. Du pratar massor och har så många finurliga saker att berätta. Du är ljuvlig och underbar, du är ibland heltokig och vi hinner knappt med i din fart men vad vore livet utan dig och din syster ? Ingenting.

Du härmar din syster mest hela tiden och även om du luggas ibland och slänger iväg lite leksaker hej vilt så älskar din syster dig mest i hela världen. Jag hoppas att ni alltid kommer att ha varandra så nära som ni har nu.

Idag är det din dag Algot. Vi älskar dig❤️

Har sagt det förut men säger det igen, jag är så tacksam över att min knopp nu mera tycker att min kropp är helt okej, faktiskt ganska fantastisk!

Självklart kan jag stå framför spegeln och känna BLAAAAAH, men det yttrar jag inte högt utan jag vänder om i tanken, och tänkt, du är grym! Om mig själv och det hjälper verkligen.

Alla har vi komplex, spelar absolut ingen roll hur man ser ut..alla har komplex. Jag märker det så tydligt överallt även på jobbet. När jag hjälper kunder att testa jeans, en top eller bh, jag får så ofta höra att magen är för stor eller att det sticker ut lite här eller där osv. Men jag tar inte det längre utan kör bara pepp tillbaka, och kanske kanske kan hjärnspökena få sig en liten smäll på näsan och dra sig tillbaka lite, jag hoppas det.

Sen funderar jag på om det är en fråga om kvinnligt och manligt, för det är väldigt sällan man hör en man klanka ner på att magen sticker ut eller att T-shirten visar för mycket av ryggen under osv.

Frågan är om tankarna finns i huvudet hos alla? Jag tror nog det fast olika starkt beroende på person. En sak är säker, vi alla behöver älska oss själva mer, och faktiskt försöka trivas i den kropp vi har exakt i detta nu. Sen spelar det ingen roll om man vill förändra sin kropp, gå ner i vikt eller bli starkare osv. Vi måste trivas i vår kropp längst vägen helt enkelt och inte bara tänka ”att när jag gått ner 15 kg då…då kommer jag trivas med mig själv” Jag tror faktiskt inte att man då från en dag till en annan, från en siffra på vågen till en annan kan börja älska sig själv bara sådär. Nej jag tror det är viktigt att man trivs och tycker om sig själv längst med vägen. Jag är helt övertygad om att den lycka man känner när man tycker om sig själv faktiskt lyser igenom och smittar av sig på andra.

Tänk..för kanske bara något år sedan hade jag ALDRIG känt mig bekväm i ett par sådana här byxor med toppen istoppad. Men nu känner jag som så…varför ska jag oroa mig för vad alla andra ska tycka om att jag som har en mage (liksom alla andra) och inte är smal kan gå i sånna här kläder? Dem har ju fullt upp med sina egna komplex😉

Pepp dig själv och trivs längst med vägen oavsett vilken resa du är ute på.

Stor kram till er❤️

Så var den inlämnad, lappen som varje år ger mig ångest.

Sommardagis. Vi har haft Siri på sommardagis två somrar vad jag kan minnas och det var ingen hit. Det berodde inte på personalen absolut inte men Siri är en blyg tjej som gärna vill vara bland folk hon känner och på ställen hon känner till. Vilket inte var fallet på sommaren, hon kände inte igen dagiset och hon hade aldrig träffat pedagogerna som sommarjobbade. Det var så otroligt jobbigt att varje morgon lämna en hysteriskt gråtande Smula som klamrade sig fast i famnen på mig. Som tur var handlade det om några dagar under ca 2 veckor.

Förra året och året innan det var jag mammaledig så då blev det låååångledigt. Ljuvligt! I år blir det faktiskt återigen långledigt för barnen, v 26-32 är dem lediga, dock får jag och Fredrik endast en semestervecka ihop. Det är ju lite lite men å andra sidan kan vi hitta på saker även under veckorna jag jobbar eftersom jag endast jobbar halvtid och har tackat nej till extratimmar just dem veckorna. (Får ju såklart vara redo för inringning men det är ju en annan femma)

Fredrik går på semester v 26-29och sen går jag v 29-32. Tänk snart är vi där. Snart är det sommar och sol.

Hur gör ni på sommarn?

För vår del känns det skönt att barnen faktiskt får ett sommarlov, även om det gör att vi endast har en vecka tillsammans hela familjen. Men vi får göra det absolut bästa av det helt enkelt och vi älskar ju att vara hemma och njuta av trädgården och annat så det blir nog toppen det.

Idag var det riktigt grått ute, men vet ni, jag blev helt överlycklig när regnet slog mot snedtaksfönstret på morgonen. Regn betyder vår, regn betyder att det inte är snö som faller. Det går åt rätt håll helt klart.

Idag har vi haft en städdag, men man blir ju aldrig klar. Fönstren behöver putsat och det behöver rensas här och där och dammas överallt…igen!

Nu ligger vi dock här i sofforna och slappar. Hamnade visst i matkoma hela bunten. Lunchen bestod av broccolisoppa vår nya favorit här hemma.

• bilden är från någon vecka sedan när vi åt soppan för första gången. Idag blev det dock italienskt surdegsbröd till.

I eftermiddag är det äntligen dags för gympan igen. Siri har i princip missat den varenda onsdag i höst och vinter pga förkylning, sjukdom och annat som kommit emellan. Men idag ska hon dit, får se om Fredrik & Algot kan hänga med så jag kan slå in presenterna till födelsedagspojken vi har här hemma på fredag. Redan 2 år!! Älskade unge, vad vore livet utan dig och din syster❤️