Vi har nu gått in i november och den rosa månaden är förbi, ja rent kalendermässigt. Men cancer gör sig påmind och är ständigt närvarande för många människor hela året om. Oktober månad är så oerhört viktig  för att uppmärksamma och samla in pengar till cancerforskningen samt att förebygga. Så ni förstår att A L L A pengar är viktiga. Många bäckar små… helt enkelt. 

I år bär jag mitt rosaband för en alldeles speciell person i min omedelbara närhet. En person som fick ett besked i slutet av förra året som slog undan fötterna på henne och alla runt omkring. 

Hon hade drabbats av Cancer, bindvävscancer. Allt började med att hon kände en knöl i bröstet. På mindre än två månader hade hon genomgått en operation samt påbörjat sin cellgiftsbehandling.  

När hon fick reda på att den typ av cellgift hon skulle behöva skulle göra att hon tappade allt sitt hår, bestämde hon sig för att hon absolut ville ha en peruk. Jag fick frågan om jag kunde tänka mig att följa med och prova ut en. Och på Rapunzel hittade hon just sin peruk. Jag minns det besöket så väl. Och när peruken skulle beställas så fanns inte den  i lager, inte heller i de andra R butikerna. Den kortare varianten som hon testat fanns dock. ”Ja men varför inte ändra frisyr när man ändå måste? Jag tar den kortare!” Jag var såååå galet imponerad av hur hon bara tog makten över sitt hår och sitt liv på det sättet. 

De efterföljande månaderna var fruktansvärda och så dåligt som hon då mådde, det kan INGEN ens försöka att sätta sig in i. Och som tur är slipper dem flesta det! Jag är så tacksam för att vi har kunnat prata öppet om det mesta, allt kan jag inte förstå, men det allra mesta försöker jag förstå. 

Att stå bredvid och se på när någon mår så dåligt och gång på gång måste utsätta sig för samma gifter för att ha chansen till en framtid, för att Överleva! Var inte jobbigt, det var fruktansvärt. Och även om jag aldrig ville byta plats så önskade jag så att det bara var en mardröm och att vi skulle vakna upp från den. 

Jag kommer ihåg dagen då vi fick beskedet, det var hennes man som ringde. Och klumpen jag haft i magen flera veckor blev om möjligt ännu större när jag såg hans nummer för jag förstod då direkt att hon inte orkade ringa själv. Att beskedet hade slagit undan fötterna på henne. 

Jag sköt upp samtalet på tok för länge kan jag erkänna. För jag tänkte att om hon inte säger det själv så är det nog inte på riktigt. Nu i efterhand är jag besviken på mig själv att jag inte ringde direkt. För även om jag saknade orden hade ett samtal ändå kunnat ringas. Efter någon dag slog jag numret och ringde. Vi pratade om allt och inget, om cancerbeskedet, vi grät lite, vi pratade om vad nästa steg är osv. Efter samtalet kändes det så skönt att vi pratat utan att undvika det stora svarta monstret, cancer! Och helt ärligt tror jag att man MÅSTE prata om det! 

I somras var sista behandlingen med cellgift och äntligen visste jag att hon i alla fall skulle slippa kräkas, slippa bryta ner kroppen mer och mer för varje månad. Men efter avslutad behandling är det ju inte rosenrött. Det är då en annan kamp börjar, att hitta sig själv igen. Och jag lovar att finnas här för dig, ALLTID! 

I år bär jag mitt rosa band för dig min Älskade Systeryster Susanne. Du är min hjälte alla dagar i veckan! Att vi valde just dig till att bli en av Algots faddrar är ingen slump, du är och har alltid varit min stora förebild! Vi är många som står och hejar på dig, det du har  klarat är helt fantastiskt! Du har burit din peruk med en stolthet så stark, och du ser fantastisk ut både med och utan den! Jag vill tacka dig för många saker men framför allt vill jag tacka dig för att du släppt in mig, för att jag har fått ta del av det du gått och går igenom. När man står bredvid är man maktlös men att få vara delaktig har gjort mörkret lite ljusare helt enkelt. Du ÄR min HJÄLTE! 

Jag ÄLSKAR dig❤️